Ska börja med att säga att jag faktiskt gillar Mozart in the Jungle, men det känns som att hyllningskören missat en del. Nämligen att alla i serien är påfrestande posörer stört omöjliga att fatta tycke för. Att det dessutom är tänkt att vi ska gilla dem gör ju bara det hela ännu värre.
Värst är Gael García Bernal som den nye chefsdirigenten, den excentriske livsnjutaren Rodrigo. Hans narcissism får mig att vilja knäcka en oboe på tvären – aldrig förr har en karaktär framställts så lögnaktigt älskvärd. Han är djävulen i mysbyxor. Den härligt filterlösa. Han som tänder gnistan hos människor och ger dem hopp. Lite grann som Charles Manson fast med en taktpinne i stället för kniv i handen. Ändå så ska man alltså stå där och buga inför hans tokiga infall. Visst känner vi igen typen.
Rodrigo är den härligt filterlösa, som tänder gnistan hos människor och ger dem hopp. Lite grann som Charles Manson fast med en taktpinne i stället för kniv i handen.
Som när han briljerar med att få folk att spela Beethoven på vinglas, sätter upp en »spontan« föreställning i någon sopig gränd eller trollar fram en papegoja under sin första repetition. Vilken go' gubbe va? Nä. Det förstår väl vem som helst att Rodrigo legat sömlös i veckor och planerat in all spontanitet i förväg. Ärligt talat så känns hela Rodrigo fejk, lika fejk som hans förhållande med musan Anna Maria. Det perfekta dysfunktionella paret. Ett instabilt fundament byggt av ego, narcissism och falsk humanism. De kan inte ens bråka utan att göra teater av det hela.
Vidare har vi Hailey som inte riktigt passar in bland de andra elakingarna. Hon känns mer som en Girls-tjej, fast gråare och mer själlös. Hon har tränat och tränat, hela sitt liv har hon tränat på sin oboe. Inte för att jag träffat många människor som vigt sitt liv åt ett instrument, men känns inte Hailey lite mer som en hästtjej? Eller någon som bloggar om electropop och ritar kryptiska cirklar i sin dagbok? Vad vet jag. Jo, förresten, jag vet att Hailey borde gift sig med Marlon, banditen som tog av sig naken och iförd enbart ett styck oboe önskade förföra Hailey. Väldigt rolig scen förresten.
Men vad som svider mest är ju att Mozart in the Jungle egentligen är bra. Jag har bara så svårt för en stor del av ensemblen, svårt för den på fel sätt. Där Girls inte gör någon hemlighet av rollfigurernas baksidor – det är till exempel uppenbart vilken typ av människa Hannah är – så känns det som att Mozart in the Jungle filtrerar sina genom ett raster av tveksam satir och beundran för spirituella elitmänniskor. Det går helt enkelt inte att tycka om dem.
Undantaget är Thomas, seriens Salieri, som driven av avund, hat och beundran är den första rollen på mycket länge där Malcolm McDowell kommer till sin rätt.
Undantaget ligger i Malcolm McDowells Thomas. Första rollen på mycket länge där han kommer till sin rätt, som seriens Salieri. Driven av avund, hat och beundran, vacklar han mellan ödmjukhet och allsköns antonymer. En relativt simpel karaktär som är lätt att läsa av, kanske för att möjligheten ges. Han blir också min fasta punkt i serien. Likt Amadeus handlade om F Murray Abrahams Salieri, handlar Mozart in the Jungle om Thomas. Han ser det jag ser, för att en gång ha varit en del av det. Åh, vad jag hade velat se ytterligare svärta här. Eller mer av det bisarra, som när han flyr landet för en strand med bongotrummor och skäggodlande. Härliga scener.
Låter detta som en sågning av Mozart in the Jungle? Det är det faktiskt inte alls. Jag älskar scenerierna, musiken – faktiskt till och med börjat lyssna på klassisk musik efter att ha sett den - och uppskattar till och med karaktärerna, även om jag tycker illa om dem. Den är underhållande men når inte upp till mina löjligt högt ställda förväntningar. Jag hade nog tänkt mig något roligare à la Bored to Death, minus säsong tre.
Mozart in the Jungle säsong 1 finns i sin helhet på ViaPlay.