Just nu lever vi som älskar slacker-tv/film ett bra liv. Serie efter serie, film efter film om ingenting. Eller »ingenting« är såklart fel, mer kanske om sådana saker man kan relatera till och ta till sig. Relationer, misslyckanden och allmän ångest.
Det handlar om oss människor och våra små obetydliga liv i mikroskopiska händelseförlopp, så långt ifrån House of Cards det bara går.
Precis som i klassiska Tell Me You Love Me tar jag för givet att mycket kommer kretsa kring just sexuella frustrationer – i förorten. Det är något med förorter och avsaknaden av sex i amerikanska serier…
Alla som brukar beta av American Independent på Stockholm Filmfestival eller är uppvuxna med Jim Jarmusch och hans härliga kaffe/nikotin-romantiserande vet vad jag menar. Oavsett om vi har att göra med två killar som bygger en eldkastare (Bellflower), zombies (The Battery) eller blodig hämnd (Blue Ruin) så ligger fokus alltid på karaktärerna och dialogen.
Liksom i tv-serierna Looking, Transparent och nu Togetherness av Jay och Mark Duplass. Jag har gillat dessa bröder ända sedan den fyndiga, roliga, smått skrämmande Baghead från 2008. Efter det har man sett dem – som regissörer, manusförfattare, skådisar – lite överallt. Jay Duplass såg vi till exempel nyligen som Josh i Transparent, och Mark i filmer som Humpday, Safety Not Guaranteed och nu då som en av huvudkaraktärerna i deras gemensamma nya serie Togetherness på HBO Nordic. En serie som handlar om ingenting, och det är bara så bra.
Äkta paret Pierson lever ett klassiskt parliv med allt vad det innebär av barn, frustrerat ickesex och dålig nattsömn. En inledande scen sätter tonen perfekt då maken Brett (Mark Duplass) feltolkar trötthet för en invit till sex och i stället börjar smygonanera – så att hela sängen skakar – och slutligen blir utsparkad med babymonitorn. Senare kommer han på sin fru med att göra detsamma – klädnypor på bröstvårtorna och allt – varpå problemet blir uppenbart.
Precis som i klassiska Tell Me You Love Me tar jag för givet att mycket kommer kretsa kring just sexuella frustrationer – i förorten. Det är något med förorter och avsaknaden av sex i amerikanska serier… Kanske är det just det etablerade; tryggheten som man tillsammans med karaktärerna så lätt ser igenom. Den tunna ytan av säkerhet och känslan av att det krävs så lite för att det illusoriskt fullkomliga ska gå åt skogen.
När sedan Bretts vän Alex, med skådespelardrömmar som just gått i kras, och Michelles syster Tina, som påminner otroligt mycket om Charmaine från United States of Tara, flyttar in blir allt än mer komplicerat. Det är en skarpt, djupt tragikomisk inledning på en serie jag ser fram emot att följa, med karaktärer jag ser fram emot att lära känna.
Hoppas bara att det inte händer för mycket.