Portlandia inledde sin femte säsong på IFC häromkvällen. Ni läste rätt: den femte säsongen. Hur lycklig Carrie Brownsteins och Fred Armisens sketchprogram än gjort mig sedan starten 2011 (svar: mycket!) trodde jag väl aldrig att de skulle hålla på så här länge. Inte bara för att de bägge huvudpersonerna har fullt upp med andra åtaganden, utan också för att programmet märkbart försämrats sedan peak Portlandia, som nåddes för sisådär två-tre år sedan.
Allt är naturligtvis relativt – dåligt har det ju aldrig blivit. Men jag hade utgått från att antingen IFC, Carrie, Fred och/eller publiken skulle ha tröttnat vid det här laget. Kanske för att den hipsterkultur som Portlandia så ömt gör narr av har blivit överspelad och sönderkommenterad. Eller kanske för att sketcherna i sig känns alltmer halvhjärtade. Den fjärde säsongen var stabil men jag fick intrycket av att den lite väl ofta gick på autopilot – och på rak arm kan jag inte komma ihåg en enda sketch från den.
Avsnittet är en liten kortfilm inramad av att Toni och Candace blickar tillbaka på sitt förflutna som stentuffa karriärkvinnor och i rika detaljer berättar sin story för en stackars journalist som råkat titta in i bokhandeln för att skriva en notis för lokalbladet.
Jag verkar inte vara helt ensam om de här tankarna. Hos de flesta av mina humorbenägna kompisar har seriens säsongspremiär knappt uppmärksammats alls, varken inför eller efter. Det är såklart orättvist mot en i grunden så bra show, men så blir det ibland.
Med tanke på detta loja, numera lite passiva intresse för Portlandia – vilket för övrigt tycks delas med IFC:s PR-avdelning, med tanke på hur sömnigt de två senaste säsongerna lanserats – är det till min stora glädje jag kan konstatera att premiäravsnittet av säsong fem, The Story of Toni and Candace, är ett litet mästerverk, bland det bästa som producerats av Carrie, Fred och den lågprofilerade »tredje medlemmen«, geniet Jonathan Krisel.
Med fyra matiga säsonger i bagaget och med en trogen publik har Portlandia nu lyxen att kunna gå på djupet och utveckla de mest etablerade och populära karaktärerna, och det har utnyttjats fullt ut här. Säsongspremiären ägnas helt åt Toni och Candace, de fantastiskt buttra damerna som förestår den feministiska bokhandeln Women & Women First och som har befunnits i händelsernas centrum sedan seriens början. I en underbar flashback till tidigt 1990-tal får vi veta hur duon hamnade i Portland – deras origin story, om man så vill – och miljön är minst sagt otippad: den frifräsande, superkapitalistiska storföretagsvärlden i New York.
Både Toni och Candace är vid det här laget stentuffa karriärkvinnor besatta av makt, pengar, snabba bilar, dyra outfits och välfriserade hår. Kokainet flödar. Girighet är bra. Det är mycket Working Girl. Det är hysteriskt roligt genomfört, pepprat med övertydliga tidsmarkörer och älskvärt troget andan och estetiken. Därtill med en rejäl skrevspark mot den sexistiska miljön som till slut får vår hjältar att göra uppror. Avsnittet är som en liten kortfilm, inramad av Toni och Candace som i nutid blickar tillbaka på sitt förflutna och i rika detaljer berättar sin story för en stackars journalist som råkat titta in i bokhandeln och bara tänkt skriva en notis för lokalbladet. Det är både ambitiöst, snyggt och roligt.
Det är fullt möjligt att premiären är en anomali i stil med den utmärkta The Brunch Special och att det är business as usual nästa vecka, men jag hoppas inte det. Tänk vad modigt – och roligt! – om fler avsnitt kunde få gå på djupet på samma sätt som det här. Då kan den här säsongen bli något alldeles extra.
Portlandia går på IFC.