Innehåller spoilers för Broadchurch säsong 2, avsnitt 1.
Julia: När jag fick veta att Broadchurch, feelbad-kriminalaren med David Tennant, skulle få en andra säsong var det svårt att föreställa sig hur det skulle gå till egentligen. Den kändes så färdig, så tydlig miniserie med ett obehagligt slut på en obehaglig historia. Hur skulle en fortsättning se ut? Ett nytt mordfall á la Midsomer? Rättsligt efterspel? Svaret visar sig nu vara: Ja, typ. Ett nygammalt mordfall, så att Tennants polis kan få något slags upprättelse för det misslyckade fallet som spökade under första säsongen.
Kjell: Ja, och möjligen upprättelse för sitt bisarrt malplacerade överspel? Jag försöker faktiskt hitta positiva saker hos Tennant, när han spelar kriminalserieroller, men det är stört omöjligt. Dock tycker jag han tar halv revansch här, tack vare en enda detalj: Jag älskar hur han levererar frågan till Olivia Colman på den domstolstoaletten (var det en herr- eller damtoalett, förresten?), om han ska »ge henne en kram eller nåt«. Härlig tafatthetshumor!
Julia: Ja, plötsligt blir det lite komedi, särskilt när hon argsnubblar på våttgolv-skylten. Tror inte det var tänkt att bli fniss-ögonblick men jag gillade det lite.
Jag vet inte om jag kommer kunna ignorera att vi fått en till Doctor Who-alumn i serien, Eve Myles som Claire. Jag tror inte att det är stuntcasting, men det blir så distraherande.
En detalj som däremot fick mig att fundersamt rynka pannan: Jag vet inte om jag kommer kunna ignorera att vi fått en till Doctor Who-alumn i serien, Eve Myles som Claire. (Utöver Tennant och Arthur Darvill och säkert flera till som jag missat.) Jag tror inte att det är stuntcasting, men det blir så distraherande.
Kjell: Ha, och jag som är fullständigt borta på Doctor Who trodde att Eve Myles var Keeley Hawes, långt in i första avsnittet..! Vilket tyvärr också ledde mig in på jämförelser med Line of Duty. Men Broadchurch är verkligen inte den sortens socialrealistiskt kriminaldrama, snarare tvärtom med all den såsfeta soundtrackmusiken, de ständigt överdrivna manéren, de ständiga medvetet illa dolda hemligheterna, de ständiga utflykterna till jätteklippan… det är ju lite Midsomer, faktiskt, i fråga om pittoresk turist-anglofili.
Julia: Fast den tar sig själv på för stort allvar, kanske? Eller jag kanske har något anglofilt skadat förhållande som gör att jag tänker att andra brittiska deckare är lite mer knasputtriga och självmedvetna, medan den här tänker att den är på riktigt. Det är hur som helst för mycket som händer på en gång. Jag tror att det är för att de försöker uppnå samma mängd känsla som i första säsongen, vilket är svårt att komma upp i på en gång, så då maxar de med rättegång och advokatkonflikt och gömda vittnen och en ny omgång hemliga möten mellan pappor och pojkar (really?) och jag tycker att de kunde låta de olika historierna växa fram lite mer i stället för att slänga allt på bordet och hoppas att något fångar tittaren. Så mycket övertydligt placerade kittlande antydningar, liksom.
Kjell: På ett grundläggande, eller allmänt, plan har du såklart rätt. Men just när det gäller min egen personliga behållning av Broadchurch så är det tamejfasen det överlastade och tillrättalagda som gör att detta kan bli en guilty pleasure för mig. Ett pussel där varje bit inte bara är märkligt perfekt utskuren utan också extra sandpapprad med mjukt rundade hörn, likt snidat trä-kitsch i ett turiststånd i en brittisk kuststad…
Där blev det härligt gammelbrittisk Agatha-pulp, och då funkade det plötsligt perfekt med en superskärpt gammal comebackande Miss Marple-åklagare också!
Jag menar, jag tror ändå inte jag kan bli seriöst berörd av Broadchurch – inte ens av Olivia Colman, och än mindre av den tjatiga (ursäkta ett iskallt hjärta) sorgdrabbade familjen. Då tyckte jag ändå att sorgskildringen plus Colman var de största behållningarna i säsong 1. Det är väl ett mått om något på att något gått fundamentalt snett i upplägget av säsong 2. Och det är i det läget jag ändå finner nöje i överdrifterna. Man riktigt ser framför sig hur manusidélapparna legat omlott och överlappat varandra perfekt och författarna inte har kunnat hejda sig… Droppen var när han stod där på fältet och glodde, den där snubben från Tennant-deckarns förra mordfall. Där dog all trovärdighet, men där jublade jag också till lite! Där blev det härligt gammelbrittisk Agatha-pulp, på nåt sätt. Och då funkade det plötsligt perfekt med en superskärpt gammal comebackande Miss Marple-åklagare också!
Julia: Ja, jag älskar sura gamla tanter – de behöver inte ens ha mörka hemligheter! Jag vet inte om jag egentligen blev just berörd av första säsongen, men jag gillade hur den var uppbyggd, och nu är det något som känns lite för annorlunda.
Vad tänker du om det här att skådisarna tydligen fortfarande bara får två avsnitts manus i taget, så att de inte kan »avslöja« sin skuld eller oskuld i sitt spel? Jag vet inte om det är nåt slags auteurgrepp eller bajsnödig Idé.
Kjell: Är det så? Det förklarar i och för sig den här totala avsaknaden av psykologisk tonträff… just den här säsongen bygger ju uppenbarligen på att ett flertal personer härbärgerar dunkla hemligheter… hur kan man då låta skådespelarna vara ovetande?
Julia: Det kanske är en Kommentar på att vi alla lever våra liv famlande i mörkret och knappt själva ens förstår våra motiv. Eller nåt.
Det är utöver allt annat svårt för mig att släppa att det gjorts en amerikansk remake – det gör ännu mer att det känns som att man försöker mjölka ut en halvoväntad framgång. Men jag kommer ändå att titta. Dock vet jag inte om jag kanske ska spara resten av säsongen så jag kan se den i ett svep – lite för att jag upplevde första säsongen så, och lite för att slippa irritera mig över att vänta på alla trådar som långsamt ska nystas ihop.
Kjell: »Halvoväntad framgång«, det är nog två ord som karakteriserar Broadchurch på alla möjliga vis. Var det inte så att när serien gick första gången på hemmaplan så kopplades den till en kampanj med organiserade stödgrupper för sörjande anhöriga? Det var i alla fall Att-Förlora-Ett-Barn som var det stora dramatemat. Och det var ju ett helt annat drama än Tennant-deckaren… men världssuccén handlade inte riktigt om det utan om »brittiskt deckarmys«. I nya säsongen har de försökt limma samman de här spåren men nu blir det i stället så tajt att det är parodiskt. Allt sitter fastborrat i intrigen – med mollyplugg och silikonpasta – och inget får utrymme att andas och leva. Syret tar slut redan under första avsnittet.
Broadchurch säsong 2, avsnitt 2, sänds på brittiska ITV i kväll. TV4 kommer inte att sända säsongen under våren utan först senare i år.