Diegetisk musik. Det måste vara ett av filmvetenskapens sämsta begrepp. Diegetisk, ett träigt, torrt, akademiskt ord, formulerat utan kärlek till filmkonsten. Speciellt om man betänker den ström av skönhet den diegetiskt lagda musiken innefattar. Vi hör det rollfiguren hör, den fiktiva verkligheten som avbildas för oss i publiken är den enda som existerar. Inget pålagt, inget som kommuniceras ovanför berättelsen. Film blir sällan lika närgången som när vi som tittare bjuds in att uppleva det våra antagonister och protagonister känner, ser och hör.
Känslor dras till sin spets. Celine Dions röst blir en katalysatorisk karaktär i rummet, en ande som går genom scenen och balanserar den labile Steve, blir ett stöd för Die och en lösgörande kraft för den deprimerade Kyla.
Kanske är det därför jag ofta instinktivt vänder mig mot fräsigt musiklagda scener där en rollgestalt självsäkert rör sig genom scenerier till musik som till synes bara hörs för oss som ser på. Två tydliga exempel som belyser motsatsförhållandet finns hos Quentin Tarantino. Först i regidebuten Reservoir Dogs från 1992. Efter en karaktäristiskt Tarantinosk dialogdriven inledning på en restaurang följer en sekvens där filmens huvudpersoner rör sig ner för en gata i ultrarapid till tonerna av George Bakers Little Green Bag. Lyft ur sitt sammanhang är scenen inte bara bisarr, all känsla den försöker förmedla i form av tuffhet löses upp, blir krystad.
Två år senare i Pulp Fiction har greppet förändrats. Nästan all musik filmen igenom är strikt diegetisk. Allt, från Chuck Berrys You Never Can Tell i Mia Wallaces och Vincent Vegas dansscen till Kool and the Gangs Jungle Boogie, strömmar ur diverse stereoapparater. Vi upplever det filmens huvudpersoner upplever. Stämningar, känslolägen och toner är desamma för oss som för dem.
Det kanske bästa exemplet från filmen ses när Mia Wallace efter en utekväll med Vincent Vega sätter på Urge Overkills Girl, You'll Be A Woman Soon. Medan Vincent Vega resonerar i bostadens badrum om hur en drink, inte mer, räcker innan han tackar för sig, dansar Wallace för sig själv i vardagsrummet till textrader om att han »is not your kind«. Den sexuella spänningen i scenen är tydlig och tar nästan fysisk form genom Tarantinos musikval. (Ett annat lysande exempel från Tarantinos filmer är även användningen av The Delfonics i Jackie Brown, ständigt närvarande med sin sensuella nerv i scenerna titelfiguren och kärleksintresset Max Cherry. Detta efter att filmen inletts med ett krystat, Reservoir Dogs-liknande cool walk-montage till Bobby Womacks Across the 110th Street.)
I dag tycks Tarantino mer eller mindre helt ha lämnat det diegetiska greppet bakom sig. Hans filmer fylls i stället av anakronistiska musikval där motståndsattentat under andra världskriget tonsätts av David Bowies Cat People och scener från det amerikanska slaveriet ackompanjeras av raprader från Rick Ross. Vad karaktärerna hör själva är oklart.
De senaste åren är det främst två andra amerikanska regissörer som har förgyllt sitt berättande med popmusikens emotionellt laddade toner: Sofia Coppola och Xavier Dolan.
Coppola tog vägen tillbaka till det delade musikaliska uttrycket efter en Marie Antoinette-utflykt med samma anakronistiska musikanvändning som hos Tarantino. I efterföljande Somwhere fanns en makalöst vacker scen på en skridskorink där huvudpersonen Johnny Marco iakktar sin dotters konståkning till tonerna av Gwen Stefanis Cool. Det är en scen laddad av oskuldsfullhet, av den kommersiella popens rena simpelhet. Vi i publiken bjuds in att iakta dottern Cleo ur hennes sargade och famlande fars ögon. Intimiteten sedan sönderlagen i den efteföljande bilscenen där Marco visar sig helt sakna insikt i sin dotters liv.
Ett liknande ögonblick finns även i Sofia Coppolas senaste film, The Bling Ring, om ett gäng ungdomar som bryter sig in hos olika celibriteter för att lajva lyxigt the hills-liv. I en scen ser vi rollfiguren Marc gör sig ordning för att gå ut. Genom en webbkameras vakande öga ser vi Marc röka gräs och lyssna på Ester Dean och Chris Browns Drop It Low. Men scenen saknar den voyeuristiska laddning som finns i filmens inbrottssekvenser. Där vilar kameran på långt avstånd, liksom iakttar våra antihjältar utföra sina dåd. Tack vare Marcs webbkamera är vi istället inbjudna att delta. Medan han nynnar med i Drop It Low blir vi i publiken en del av ett rituellt förberedelsearbete där musiken spelar en avgörande roll. För Marc i stämningshöjande syfte, för oss i publiken som en knutpunkt mellan oss tonårsrummets intima ritualer.
Franskkanadensaren Xavier Dolan har i sin musikanvändning ofta vandrat i Sofia Coppolas fotspår. Genom sin användning av kontemporär popmusik har han ofta laddat sina scener med lika mycket känslor som han adderat ett extra estetiskt lager. I en intervju med Vogue från 2013 beskrev Dolan det som ett grepp för länka samman publik och berättande:
»People use music to connect emotionally with the story regardless what they’re watching. Of course ideally everything is symbiotic . . .«
I sin kanske största cinematiska triumf hittills (Dolan är blott 25 år gammal), Laurence Anyways från 2010, använder han Depeche Modes Enjoy the Silence i bakgrunden under en hemmafest. Musiken ligger dov mot festens mummel, en stel känsla löper genom rummet. Det är tydligt att inget egentligen sägs. Att tystnaden är öronbedövande i den borgerliga interören. Att något väntar på att brissera.
Dolans nya film Mommy, med svensk biopremiär i dag, är späckad av liknande ögonblick där musiken ibland nästan vårdlöst kliver in för att understryka scenernas betydelser. Filmen utspelar sig i ett Kanada av i dag där en ny lag precis trätt i kraft som gör det lättare att få bråkiga ungdomar och barn omhändertagna av myndigheterna. Handlingen kretsar, som titeln implicerar, runt en mor, Die, och hennes son, Steve – en emellanåt kolerisk, Klaus Kinski-figur fångad i en pojkes kropp. Tillsammans blir de vänner med grannen Kyla som efter ett nervöst sammanbrott börjat stamma och mestadels inväntar beslut om var hon, hennes man och deras dotter ska få flytta härnäst.
Det är ett slags existentiellt mörker från en utblottad underklass som målas upp, men inte i diskbänksrealismens kallhamrade gråskala. I stället berättas Mommy med färg, med skiftningarna som uppstår mellan desperation och glädje. Det kanske tydligste, och framför allt vackraste exemplet sker i samspelet med Celine Dions On Ne Change Pas. Efter en middag hemma hos Die och Steve sätts musik på. Steves dansdrömmar ska i några minuter få flöda fritt i lägenhetens kök.
Känslor dras till sin spets. Celine Dions röst blir en katalysatorisk karaktär i rummet, en ande som går igenom scenen för att balansera den annars labile Steve, den blir en trygghet att ta stöd mot för Die och framför allt en lösgörande kraft för den deprimerade Kyla. Vi i publiken rör oss med Steves danssteg in i rummet, vårt perspektiv skiftar. Vi är alla och ingen. Vi ser, likt Johnny Marco i Somewhere, Steve genom Dies sparsmakade stolthet, vi ser Die ur Steves nästan dyrkande blick och vi ser framförallt hur en dysfunktionell familjekonstellation uppnår ett ögonblick av harmoni ur den psykiskt nedbrutne Kylas sköra perspektiv.
Mommy är en film byggd på klumpiga, övertydliga, inbyggda berättande element. Vi ser Xavier Dolan konstruera ett samhällsklimat där föräldrar kan avskriva sig ansvaret för sina barn utan konsekvens utöver den rent emotionella. Upplägget är som en Tjechovs pistol som berättelsen igenom hålls mot filmens tinning. I stället ligger filmens obestridliga styrka i hur den framställer sina karaktärers känslor. I slutminuterna föreställer sig Die hur framtiden hade kunnat bli. Ett slags sliskig utopi rullar illusoriskt förbi på bioduken. Hon vet att det aldrig kommer att bli så, att hennes liv är dömt att skava med en oberäknelig son vid sin sida. Där fångar Dolan ett enormt vemod. En perfekt antites och upplösning av den skönhet och hoppfullhet som ryms i en köksdans med Celine Dion på högsta volym.