Precis som igår, när det gällde Spung, så var det TVdags som var expertrösten när SVT:s Svenska tv-historier i kväll handlade om Carin Mannheimers Svenska hjärtan.
Jag minns hur oerhört berörd jag blev av slutscenen i dess premiäravsnitt 1987: när en berusad och uppbrusad Thorsten (Ulf Qvarsebo), efter ett urspårat nyårsfirande med radhusgrannarna, ensam drog omkring med gräsklipparen i mörkret och snömodden utanför. Jag kopplade direkt till en tidig, blöt midsommardagsmorgon tio år tidigare, då jag 13 år gammal halvt skräckslaget såg hur en kompis till mina föräldrar promenerade rakt ut i den gotländska viken iklädd sin nya gabardinkostym, som sedan inte gick att rädda ens med folkhemslyxen kemtvätt.
Där Mad Men skildrar den amerikanska populärkulturidentitetens tillblivelse skildrade Svenska hjärtan det svenska folkhemsbyggets identitetsupplösning.
Tidigare det året, 1977, hade jag sett min första Carin Mannheimer-serie, Lära för livet, som med en dramanervig vardagspolitisk realism skildrade högstadielivet som jag själv skulle träda in i den hösten, och som med både uppgivenhet och energisk empati visade vad som hände när Läroplanen omsattes i det svenska miljonprogrammets redan chanserade praktik.
Och när Svenska hjärtan tio år senare skildrade min föräldragenerations villavardag på ett slags liv och död som jag inte riktigt förstått tidigare – vad som blivit av deras fria drömmars betydligt mer fastlåsta vuxenliv sedan de första gången trätt in i denna för evigt bindande, både kärleksfulla och frätande, arketypiska och samhällskontraktsliga granngemenskap – ja, då hade liksom hela mitt väsen ringats in av Carin Mannheimer.
Svenska hjärtan var alltså för mig vad Matthew Weiner velat göra med Mad Men. Och där Mad Men skildrar den amerikanska populärkulturidentitetens tillblivelse skildrade Svenska hjärtan det svenska folkhemsbyggets identitetsupplösning; en sorts fördjupning och synkorrigering av Scener ur ett äktenskap där Mannheimer är politiskt feministisk medan Ingmar Bergman var opolitiskt patriarkal.
Hela Svenska hjärtan finns, liksom flera andra av Carin Mannheimers tv-serier, på SVT Öppet arkiv, inklusive hennes sista verkliga storverk för tv-rutan, dramatiseringen i fyra delar av Victoria Benedictsson-romanen Fru Marianne med Cecilia Frode (med reservation för att jag har blott vaga minnen av Solbacken: Avd. E som jag måste se om härnäst).
Dock inte Saltön, tack och lov. Som lyckligtvis inte blev det allra sista vi fick se av Mannheimer på SVT, i och med att hennes teaterkomedi I sista minuten filmades för sändning förra sommaren och där Carin Mannheimer en sista gång återvände till sina eviga folkhemsteman – fast ur en lite mer försonlig pensionärskomisk synvinkel i stället för Svenska hjärtans mitt-i-livet-densitet.
Men börja gärna med det tredje avsnittet av Dramat i soffan, en SVT-dokumentärserie från 2004 (också på Öppet arkiv) som avverkar »Göteborgsrealismen« utifrån den göteborgska tv-teatertraditionen under 1970-talet som metodologiskt kombinerade Brecht och fransk nya vågen med ett slags nyskapande svenskproggig cinéma vérité och vars idé om »reportageteater« utgjorde den perfekta plattformen för Carin Mannheimer. Bilden här ovan är hämtad ur hennes debut-tv-serie Fosterbarn från 1971 och säger redan massor om vad som ska bli Mannheimers signum – kombinationen av avväpnande känslomässig närvaro och kliniskt kompromisslös regissörsblick.
Kvällens Mannheimer-avsnitt av Svenska tv-historier finns nu på SVT Play, och flera av Carin Mannheimers dramaserier finns på SVT Öppet arkiv.