Några av er kanske redan har snappat upp att jag kan vara en av Sveriges mest förlåtande sci-fi-älskare men inte ens jag gick i gång särskilt mycket på Helix efter dubbelpilotavsnittet. (Den gyllene regeln är att se tre avsnitt innan man bestämmer sig för att fastna eller släppa.)
Billy Rimgard kallade serien »en virusthriller där forskare försöker stoppa något ohyggligt från att göra något hemskt". Det ohyggliga är – i alla fall i första hand – huvudpersonens DNA-förändrade bror som smittar dem han möter med svart goo (det tar emot för mycket att skriva gegga eller smet).
Att använda muzak i en tv-serievinjett är genialt. Missa inte att hissen ned till den underjordiska forskningsbasen spelar hissmusik. Kul! Missa inte heller Paul Rothmans Pink Deville.
Men problemen hopar sig. Bara några minuter in i första avsnittet säger huvudpersonen (Billy Campbell från 1990-talsmatinén Rocketeer) »who are you again?« till militären som kommit för att värva honom. Där borde varningsklockan för »för kass dialog« ha blinkat rött. Har huvudpersonen Alzheimers? Slött manusarbete som gör att jag kastas ur Arkiv X-känslan.
Lite senare i piloten, eller egentligen lite då och då i de tre avsnitten, knatar rollfigurerna runt ensamma i en bas för virusforskning. Ensamma – trots att en genförändrad »person« är lös i basen och verkar vara på jakt. Slött manusarbete igen.
Nästa problem är CGI:n. Syfy är förknippade med lågbudgetserier men det var aldrig något jag störde mig på i Battlestar Galactica. Var jag mer förlåtande då? Hursomhelst, här blir det riktigt lökigt. Varken CGI-apor, dito råttor eller ens de exteriörerna tål närmare granskning. Vindkraftverken snurrar med samma stabila whopp-whopp-whopp i alla exteriörscener, oavsett vindstyrka.
Sminket är däremot riktigt, riktigt bra. Min »you had me at ›zombie‹«-regel är största anledningen till att jag kommer att ge Helix några avsnitt till. De DNA-förändrade beter sig som zombier. Snabba zombier! Lovely! Näst överst på listan: Svart goo, i stora lass. Jag har gillat svart goo åtminstone sedan Arkiv X. Förutom de tre anledningarna på Billys pepplista – en 1) DNA-rysare i en 2) klaustrofobisk 3) arktisk forskningsbas – så är jag också rätt förtjust i hazmat-dräkterna (som förvisso åkte av tidigt men verkar återkomma med jämna mellanrum) och Hiroyuki Sanada (Dr Hatake – mer känd för oss tv-tittare som Dogen i Lost).
Överlag är musiken smakfullt otäck eller bisarrt muzak-käck. Att använda muzak i en tv-serievinjett är genialt. Missa inte att hissen ned till den underjordiska forskningsbasen spelar hissmusik. Kul! Missa inte heller Paul Rothmans Pink Deville.
Men min favoritscen hittills – och en av scenerna som ändå gör mig lite hoppfull inför fortsättningen – är den där huvudpersonens bror, den DNA-förändrade antagonisten (Neil Napier), kommer gående, snyggt »monstersminkad« (nåja) inklusive svart dregel i mungipan, till tonerna av Do You Know the Way to San Jose med Dionne Warwick, och öppnar en dörr med hjälp av en avkapad hand (med rfid-chip som passerkort). Har sträcklyssnat på låten sedan dess.