Som sagt, jag älskar de här hockey-JVM-turneringarna över jul- och nyårshelgerna varje år och jag älskar det särskilt mycket när de arrangeras i Nordamerika. Nivån på tv-produktionerna är överlägsen vår europeiska. Bildproduktionerna, alltså. Matchkameraarbetet. Tyvärr kan ju inte kanadickerna komma in och styra upp Chris och Micke i SVT-kommentatorskabyssen.
Ett önskemål till nästa år – om inte den mångfalt högklassigare Viasatstudion får ta över helt – är att dessa båda herrar självmant tar ett sabbatsår från det här hedersuppdraget. Vi orkar inte mer nu.
Nu syftar jag inte på de uppkåtade vrålen i hejaklacksmegafon – de är roliga – utan på hur detta chauvinist-psykologiska känsloläge påverkar det »vanliga« kommenterandet.
I grund och botten gillar jag Chris Härenstam, han har en SVT-klassisk kommentatorspassion som i åratal fungerat ypperligt i alla andra sammanhang. Men just på JVM spårar det ur. Och nu syftar jag inte på de uppkåtade vrålen i hejaklacksmegafon – de är roliga – utan på hur detta chauvinist-psykologiska känsloläge påverkar det »vanliga« kommenterandet under match.
Det förminskar honom nämligen till en sorts lillgammal pojkrumsnörd – säg, en liten Leif Boork, 11 år, med urskiljningslöst fullklottrade kollegieblock på hög framför sig, som ständigt säger förebrående märkligheter som:
»Inga returer får gå till ryssar nu!«
Han låter som min gamla kompis Palle på mellanstadiet som alltid tog sport på mycket blodigare allvar än vi andra, och alltid skulle styra upp alla spontana landhockeymatcher med officiösa order utställda i parti och minut. Men det bara lät som om han kommunicerade saker till oss, i själva verket pratade han med de trånga väggarna i sin egen fantasi-kommentatorskabyss: »Inga returer får gå till ryssar nu! … Den tackar vi för!« Likheten med Chris är kuslig.
Renberg ändrar sig med sådan frenesi att det låter som om han är obekväm med att folk ska tro att han ser på babykindade tonårskillar som vuxna män…
Och så Micke Renberg bredvid honom, med en benägenhet att applicera vad han vill se snarare än analysera vad han ser. Därav dessa konstanta berömmanden av Robert Hägg igår, till exempel, samtidigt som vi tv-tittare såg lagets mest hopplöst överspelade pucktappare.
Och vad menade karln med sin catch-phrase »Grabbar, pojkar«? Alltså, Renberg sa ofta »grabbar« men ändrade det direkt till »pojkar«, gång efter gång under turneringen… i Finlandsmatchen sa han rentav »grabbar, jag menar pojkar«.
Enda logiska förklaringen är att han de facto tror att »grabbar« betyder »vuxna män«. Att han så ofta intuitivt säger »grabbar« torde bero på att han är van sedan decennier vid begreppet från hockeybås fyllda av vuxna män, därför kommer ordet så lätt till honom, men något inom honom får honom att känna att han sagt något fel, att man inte kan kalla ungdomar för »vuxna män«, och han ändrar sig med sådan frenesi att det låter som om han är obekväm med att folk ska tro att han ser på babykindade tonårskillar som fullvuxna karlar… ja, Micke, det blir obekvämt till slut att lyssna på den här inre kampen!
In kommer Mårts och säger vad vi alla sett: ett vekt, nedvikt lag – »mer omoget än de andra lagen, mer lekstuga« – som inte haft en en enda målchans mot ett mentalt och fysiskt överlägset Ryssland.
Men det allra sämsta med SVT:s bevakning är tondövheten. Både i fråga om reportageinslag och analyser. Det har inte spelat någon roll vad som hänt i matcherna och hur dramatiskt det varit i kvart och semi, när det blivit paus så har SVT visat… tja, pausunderhållning. Ytliga afterwork-småttigheter med avslappnade spelare som lagt en kylande blöt handduk över matchfebern.
Och så oförmågan att förklara det svenska systemet, nivåerna i det svenska spelet, jämfört med Finland, Ryssland och Kanada. Det har ju varit uppenbart att Sverige haft flyt som inte bestraffats för sina brister, och att både Ryssland i gruppspelsmatchen och Finland i semin avslöjade dessa och förlorade högst oförtjänt mot ett av SVT alltmer flagrant överskattat svenskt lag.
Ett tydligt exempel fick vi igår är Pelle Mårts intervjuades i första periodpausen. Där hade vi just hört Chris och Micke säga att Sverige spelat »klart godkänt« och »kämpat bra« i en »rätt jämn period« som de »växte in i« och att »småsaker kommer att avgöra«… och så kommer Mårts och säger vad alla vi andra sett: ett vekt, nedvikt lag – »mer omoget än de andra lagen, mer lekstuga« – som inte haft en en enda målchans mot ett mentalt och fysiskt överlägset Ryssland. »Släpp handbromsen!« dundrade han som slutord.
Så började andra perioden och Chris upprepar, fast lite Karl-Bertil Jonsson-aktigt:
»Släpp handbromsen!«
Varpå Sverige överlappar lite mer puck i de offensiva sarghörnen och Chris frågar Micke:
»Känns det inte lite mindre oroligt nu ändå?«
Renberg är först bara tyst, muttrar sedan »nä jag vet inte…« och man förstår att Mårts ord fortfarande ekar inombords för både honom och Chris, och jag inbillar mig att Micke tänker att han borde sett och sagt vad Mårts sett och sagt… och så kommer den första blixtsnabba spelvändningen från Ryssland, 1–0, som en avrättning av ett redan spelmässigt dödsdömt Sverige.
Om SVT ska dela JVM-sändningarna med Viasat även nästa år måste uppdelningen bli den motsatta: Viasat får ta Sveriges mer avgörande matcher och Chris och Micke kommenterar det icke-svenska. Det vore bäst för alla parter – för SVT-kommentatorerna själva, för Viasat, och framför allt för tv-tittarna.