Clik here to view.
För fyra år sen lärde jag mig älska James Wan. Det var i Sitges, under midnattsvisningen av hans i dag klassiska Insidious. Jag hade just anlänt efter en jobbig flygtur med Ryan Air, tröttheten hade egentligen aldrig avtagit, så när jag slog mig ner i biostolen var det med avsikten att sova mer än att se på film. Vad gällde Wan själv så tyckte jag varken eller. Han var väl… okej.
James Wan kan mycket väl vara en av de sista rena skräckregissörerna. Som en skicklig arkitekt konstruerar han filmiska hus av terror.
Publiken tyckte annorlunda. För dem var han en jävla rock star. Applåderna tog aldrig slut. Stående ovationer i fem minuter innan filmen ens börjat. Min trötthet avtog och ersattes av en lika stark nyfikenhet – som snart skulle övergå i ren skräck. För James Wan kan mycket väl vara en av de sista rena skräckregissörerna. Nästan som en skicklig arkitekt konstruerar han filmiska hus av terror. Det handlar om att spika med fast hand och ha koll på bärande väggar.
Visst kan man kritisera honom för just detta, många av hans filmer kan kännas för planerade och hoppa-till-ögonblicken matematiskt uträknade. Men precis som när man går och ser en film av till exempel Clint Eastwood är det lätt att ha överseende med den geniala kompetensen. Ibland är det bara härligt att låta sig bli manipulerad att känna mumifierade tanter med svart slöja andas ner i ens nacke.
Insidious handlar om den hemsökta familjen Lambert och då i synnerhet sonen Dalton som hamnat i »koma«, alltså egentligen fastnat i »den andra världen«. I ren desperation anlitar man ett gäng spökjägare ledda av den karismatiske Elise. Väldigt mycket Poltergeist, ännu mer Huset som Gud glömde. Men det funkar så otroligt bra, ska man kopiera kultfilmer är det så här det ska göras. Tempot börjar långsamt, men stegras och det hela slutar med att pappan, Josh, i familjen ger sig in i »den andra världen« för att hämta hem sin son. Problemet är bara att han även hämtar hem något annat, icke lika önskvärt – för dem. Och här tar Insidious 2 vid.
Det känns egentligen trist att berätta mer än så. Fortsättningen är rappare än ettan. Skräcken mer intensiv, samtidigt som den även lyckas klämma in en viss typ av humor som inte brukar fungera så bra annars. De tokiga spökjägarna Specs och Tucker återkommer så klart och fokus ligger på bakgrunden till händelserna i ettan, vilket gör det här till en närmast perfekt double feature. Vissa händelser i uppföljaren sker till och med parallellt med händelser i ettan. Lite för smart kanske, men ändå med slagsida åt det ambitiösa. En tredje del har premiär i sommar, men Wan har gått vidare med actionfilmen Furious 7. Mums!