I ett föredrag som författaren, journalisten och tv-serieskaparen David Simon brukar hålla om sitt magnum opus, den ständigt ihjälkramade The Wire, tar han upp vad han ser som den avgörande skillnaden mellan hans krönika över Baltimore och andra tv-serier. Allt går, enligt Simon, att koka ner till uppdelningen mellan arvet efter Dickens och det antika dramat. (Den nogräknade minns givetvis »the dickensian aspect« som en återkommande käpphäst genom The Wires avslutande femte säsong.)
Om berättelsen om arbetet på The Knickerbocker börjar i modernitetens vagga tar i stället historien i The Leftovers form i ett slags motpol, i upplösningen av civilisationen.
Medan det traditionella tv-dramat anammar ett Dickenskt grepp med närgående skildringar av människoöden och deras dramatiska skeenden tog Simon och hans manusförfattare i stället sikte på det antika, på olympens gamla gudar och på människorna som levde i deras våld. Eller den moderna civilisationens motsvarighet: samhällets institutioner och framförallt människorna som lever under deras inverkan. Det är en utgångspunkt som går igen två av årets bästa nya tv-serier, The Leftovers och The Knick men som tar form i vitt skilda ändar av det moderna projektet.
I The Knick finns ursprunget. Ett slags ögonblicksbild från när civilisationens grund läggs och cementeras. Doktor John Thackery, chefskirurg på Knickerbocker Hospital, rör sig stinn på kokain och medicinsk experimentlust genom enkla operationssalar, opiumhålor och den tidiga storstadens gator. Serien igenom tecknas bilden av ett New York runt förra sekelskiftet men framförallt en bild av en begynnande framåtrörelse. Modernismen pyr och fräser, både i The Knicks strama estetik och i tron på samhället som är på väg att byggas.
I seriens inledande scen skildras en operation. Två kirurger och en överläkare demonstrerar en ny teknik vars syfte är att motverka vanliga förlossningskomplikationer. Pulsvärden rapporteras och repeteras. Överläkaren redogör för ingreppets olika beståndsdelar och moment inför operationssalens välfyllda läktare. Det är ett förfarande som äger rum under närmast rituella former. En undersköterska vevar för hand en pump som med all sin analoga kraft försöker forsla undan allt blod. Allt medan ingreppet börjar glida de hårt arbetande kirurgerna ur händerna framstår arbetet mer och mer som ett barbariskt experiment än en vetenskaplig procedur. Paniskt försöker männen åtgärda den tilltagande blödningen. Ingenting tycks hjälpa. Patientens puls avtar tills den inte längre är mätbar. Ingreppet är över.
Det är en skildring som präglas av kyla, avstånd och saklighet. Medicinens och kirurgins tidiga försök framställt genom en gestaltning av samma vetenskaps oerhört grafiska och omedelbara kostnad. När den franske filosofen Michel Foucault beskrev den medicinska vetenskapens utveckling i sin bok Klinikens födelse 1963 identifierade han bland annat begreppet »medical gage«, den medicinska blick. Ett förhållningssätt konstruerat för att avhumanisera. För att skilja på kropp och person och på så vis hålla medicinens vetenskapliga dimensioner strikt skilda från dess humana. »I hope, if nothing else, this has been instructive for you all«, deklarerar överläkare Christiansen med sin avlidna patient fortfarande uppskuren på operationsbordet och avslutar The Knicks öppningsscen. Vi får aldrig veta hennes namn.
En tydligare illustration över en nyvunnet mänskligt avståndstagande inom medicinen är svårt att föreställa sig. Men avståndet är aldrig kärnan i The Knicks berättande. Serien handlar snarare om att ge nya perspektiv. Att ingjuta klinikens praktiker och förnuftsdyrkan med en humanitet genom att berätta om människorna som rör sig i sjukhusets spartanska salar. Steven Soderberghs distanserade regi leder till att en närmast Foucauliansk läsning av det tidiga 1900-talet successivt byggs upp i takt med att The Knicks kapitel berättas. Ett närmande mot det modernas förnuft genom ett sensibelt, känsloladdat och persondrivet perspektiv. Därigenom uppstår en närmast diskursiv berättelse om den medicinska institutionens tillkomst och hur de humana sidorna av den åsidosätts, trycks undan.
Den kanske mest betydelsefulla rollfiguren i denna berättelse är inte seriens huvudperson utan birollen Dr Algernon Edwards. En afroamerikansk läkare med egen, regelvidrig givetvis, praktik för afroamerikanska patienter i sjukhusets källarlokaler. Utrustad med en orubblig vilja att utföra sitt yrke och använda sin utbildning arbetar Edwards inte bara mot samhällets strukturer utan även sjukhusets praktik. »Is he going to touch me?« utbrister en av The Knickerbockers patienter på operationsbordet, »don't worry he won't be, ever, he'll be assisting me«, försäkrar chefskirurg Thackery.
I The Knick och The Leftovers är undergången aldrig fullt så konkret, ingen apokalyps hägrar. I stället påminner fiktionen om en fragmenterad samtid, en värld i spåren av en finanskris där samhällets institutioner fallerar.
I ett senare avsnitt, med den alluderande titeln Get the Rope, skildras våldsamma upplopp i kölvattnen på att en svart man försvarat sin fru och knivhuggit en polis. En mobb tar sig in på sjukhuset för attackera afroamerikanska patienter i vad som antagligen är årets tätaste, mest gastkramande obehagliga och välgjorda tv-timme – framförallt med ett händelseförlopp som ekar in i samtiden.
Där belyser The Knick med onådig träffsäkerhet hur grunden för det moderna projektet byggts på rämnande grundvalar. På värderingar som uppstod långt utanför modernitetens förnuft men som likväl finns inbyggda i tron på civilisatorisk utveckling. Där blir The Knick lika mycket en berättelse om institutionens tillkortakommanden som vetenskapens fascinerande barbari.
Om berättelsen om arbetet på The Knickerbocker börjar i modernitetens vagga tar i stället historien i The Leftovers form i ett slags motpol, i upplösningen av civilisationen. Nämligen i händelseförloppen före och efter en version av uppryckandet. I ett och samma ögonblick har 2 procent av världens befolkning försvunnit spårlöst och lämnat efter sig en värld slagen i skärvor.
Att seriens huvudperson, Kevin Garvey, arbetar som det lilla samhället Mapletons polischef är ingen tillfällighet. Genom hans ögon och arbete skildras upplösningen av samhällets mest basala beståndsdelar, effekterna av ett globalt trauma återgivna på mikronivå. Över den första säsongens tio avsnitt tar ett meditativt sorgearbete form. Hopplösheten genomsyrar allt, inte minst seriens karaktärer som, utelämnade och utblottade inför civilisationens omvälvning, famlar efter en flyende meningsfullhet.
På så vis finns ingen tydlig förlust, ingen konkret död, istället är det sökandet på svaret på vad som hänt, vad som förlorats som driver serien framåt. Tillståndet av melankoli blir på freudianskt vis allt tydligare ju mer vi ser av modernitetens upplösning. Att sorgearbetet just saknar slut blir själva motorn i förnuftets upplösning. Det är ett globalt trauma som saknar paritet i verkligheten men som likväl belyser en fragilitet i det civiliserade varandet.
Efter uppryckandet förlorar liksom allt sin mening, framför allt samhällets institutioner. Seriens rollfigurer överger sina tidigare trosövertygelser. Kevin Garveys polisarbete ter sig allt mer motsägelsefullt, speciellt i takt med att han själv överger sina ideal, och ser skärvorna av sin familj bli allt omöjligare att åter foga samman. Tilliten till samhällets grundfunktioner urholkas.
Genomgående ligger Max Richters obevekliga tonsättning i seriens bakgrund. Likt en ömsint vind sveper den ner över The Leftovers hopplösa historier och figurer. Omger dem med en skönhet som även fyller seriens bilder med en vacker emotionell skörhet. Där väcks ett försiktigt vemod, musikens melodier blir en tråd som syr ihop historier och tråcklar sig fram mellan karaktärernas känslor. Sällan har en tonsättning i en tv-serie spelat en lika avgörande roll för att skapa en sammanhängande helhet.
Som jämförelse pulserar istället Cliff Martinez artificiella syntetiska ljudmattor genom The Knick. Kantiga rytmer från andra sidan seklet fläker ut den smutsiga, blodiga, utvecklingsoptimismens känslomässiga avsaknad. Seriens karaktärer drivs in i missbruk, pressas mot samhällets konventioner och tvingas framhärda under institutionernas upprätthållna strukturer, alltjämnt medan Martinez musik obönhörligt manar framåt.
Det är musik som stakar ut en riktning. Som fortlöpande befäster hur rörelsen framåt inte går att hejda. I The Knick mot en skramlande naivt påhejad modernism, i The Leftovers mot densammas slutgiltiga sönderfall.
Det har sagts att det yttersta tecknet för civilisationens tro på sin egen utveckling är dess övertygelse om att den står inför sin egen undergång. Att den nått sin fulla potential och enbart kan gå under. I The Knick och The Leftovers är undergången aldrig fullt så konkret, ingen apokalyps hägrar. I stället påminner fiktionen om verklighetens fragmenterade samtid, en värld i spåren av en finanskris där samhällets institutioner fallerar. I USA i form av politisk dikotomi och osäkerhet och inte minst av ett icke-fungerande och hårt ansatt polisväsende, plågat av rasistiska strukturer. I Sverige med politisk osäkerhet och ett fascistiskt parti med utökat inflytande, med statliga verk som utvisar flyktingar som lever under dödshot och underbygger ett skolsystem med sjunkande betyg och privata vinster. The Knick blottlägger de principer på vilka dessa dysfunktionella institutioner verkar, The Leftovers tar oss igenom det trauma som väntar efter deras upplösning. Där finns inga verktyg för att handskas med vad vi blivit, bara förklaringar på hur det gick till. Beskrivningar av det mänskliga tillståndet, av vår naiva tilltro inför de nya antika gudarna. Och så brann det amerikanska tv-dramat ikapp med samtiden 2014.
Andra serier jag tyckte mycket om 2014: Broad City, Transparent, The Red Road, Veep, Utopia, True Detective, Last Week Tonight With John Oliver, The Code, Hannibal, Rick and Morty.
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.