Eller, rättare sagt, några är producerade 2013, men dessa är sammantaget de tio bästa nya filmerna jag sett i år. Och inte klarar jag av att ranka dem heller – ni får nöja er med bokstavsordning:
Advanced Style (Lina Plioplyte, 2014)
Ett gäng tjusiga damer i sina bästa år, underbart fångade på New Yorks gator. Livsbejakande och rörande. Läs mer här.
At Berkeley (Frederick Wiseman, 2013)
Det är fullt möjligt att man måste vara en stor Wisemanbeundrare och/eller ha jobbat i universitetsvärlden för att finna denna fyra timmar långa dokumentär om det amerikanska lärosätet Berkeley intressant. Men Wisemans tillbakadragna, dröjande, tyst observerande stil är alltjämt fascinerande, inte minst i en tid då många dokumentärer överlastas av information, skyltar, berättarröster, fult animerade stillbilder och »talking heads«-intervjuer. I den kontexten är denna mastodont närmast elegant. (Överst till höger i bild.)
Deux jours, une nuit (Jean-Pierre & Luc Dardenne, 2014)
Kompromisslöst om utsatthet, sociala skyddsnät och en arbetsmarknad där arbetsgivare spelar ut sina anställda mot varandra i syfte att så split och nermontera den kollegiala solidariteten. Marion Cotillard är makalöst bra. En fantastisk film som jag aldrig vill se igen. Svidande som ett saltdränkt skärsår. (Överst till vänster i bild.)
In a World (Lake Bell, 2013)
En rolig komedi! What are the odds? Skojigt och välspelat om den sällan belysta Hollywoodska subkulturen voiceoverskådespelare, där konkurrensen är minst lika tuff som bland vanliga skådisar. En utmärkt ensembel ledd av Lake Bell som också skrivit och regisserat. Stark, disciplinerad debut som varken består av två timmar improvisationsblaj eller circlejerkiga bromanser.
Let the Fire Burn (Jason Osder, 2013)
Tung och drabbande dokumentär om en tragedi i Philadelphia 1985, som föranleddes av en spänd konfrontation mellan stadens polis och den afroamerikanska rörelsen MOVE. Gruppen MOVE startade som en »grön« medborgarrättsorganisation 1972, men blev med åren radikal och sekteristisk, och hamnade på kant med allt från rättsväsendet och socialtjänsten till dess grannar. Det alltmer paranoida kollektivet började uppträda hotfullt och störande, och flera medlemmar dömdes för inblandning i ett polismord 1978, vilket isolerade gruppen ytterligare. Konfrontationen 1985 slutade med att polisen bombade MOVE:s hus, vilket ledde till att flera kvarter brann ner till grunden och att elva personer, varav fem barn, miste livet. Jason Osder skildrar denna ohyggliga händelse, och bakgrunden till den, enbart med hjälp av arkivmaterial, nyhetsbilder och framförallt klipp från den påföljande utredningen, vars offentliga förhör noggrant filmades och arkiverades. (Nederst till vänster i bild.)
Maps to the Stars (David Cronenberg, 2014)
Närmast mytologiskt ödesmättad och spretig tragedi om plågade existenser i Hollywood, med en underbart löst tyglad Julianne Moore i spetsen. Ytterst handlar det om en perverterad drömfabrik vars mekanismer kan kan likställas med en kults. Det är överlastat, rörigt, trögt, symboltyngt – och trots det, eller kanske tack vare, är det ganska fantastiskt. Cronenberg i fin form, hans bästa film sedan Spider (2002).
Nightcrawler (Dan Gilroy, 2014)
Jake Gyllenhaal är perfekt som den ambitiöse och gränslöse Lou som bokstavligen gör vad som helst för att överleva och som av en slump börjar jobba som frilansande nyhetsfotograf för en skrupelfri TV-producent som lever för snaskiga bilder på olyckor, blod och mord. Lou är ett tomt skal, en hålögd, manipulativ, samvetslös pengapundare vars moraliska kompass sedan länge ligger krossad någonstans längs Hollywood Boulevard. En film som säger lika mycket om dagens cyniska medialandskap som om vår tids nya arbetarklass, prekariatet. Jag skulle kalla den satir om den inte kändes så trovärdig. Dessutom är den ohyggligt spännande.
Prince Avalanche (David Gordon Green, 2013)
Mycket charmig och lågmäld dramakomedi som ligger närmare David Gordon Greens genombrottsfilmer än hans senare breda komedier. Lysande naturalistiskt spel av Paul Rudd och Emile Hersh. Små, rara detaljer och nyanser. Ett utdrag av livet utan vare sig höjning eller klimax.
Under the Skin (Jonathan Glazer, 2013)
Jonathan Glazers egensinniga science fiction borrar sig djupt in i själen. Det är en gåtfull, tvetydig, obehaglig och slutligen djupt sorglig film. Ett mästerverk om naturens likgiltighet och människans grymhet. (Nederst till höger i bild.)
The Unknown Known (Errol Morris, 2013)
Errol Morris i sitt rätta element, men med ett rekordfrustrerande intervjuobjekt – Donald Rumsfeld. Till skillnad från Robert McNamara (som i The Fog of War åtminstone öppnade samvetsdörren på glänt) är Rumsfeld helt renons på skuld, ångest och insikt, vilket gör Morris uppgift närmast oöverstiglig. Men i sin empatilösa protest, i sin ologiska logik förstår vi ändå vilken otroligt obehaglig teflonmänniska den forne amerikanske försvarsministern är.
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.