Fred Astaires furiösa »firecracker dance«, den hysteriskt coola och komplexa steppdans där Fred har fickorna fulla av smällare som han slänger rytmiskt i golvet (efter att mitt under brinnande dans ha tänt dem med ciggen han har i mungipan), anses vara det mest halsbrytande i danshistorien. Bob Fosse sa att all modern showdans sattes på spel, och föddes, ur dessa fyra minuter:
Det tog Astaire 38 omtagningar att bli nöjd, ungefär lika många gånger som jag sett om själva filmen: Holiday Inn från 1942 (och, ja, den stora internationella hotellkedjan med samma namn döptes efter just denna film, där ett delägarskap vid ett tillfälle bjuds ut för »en tunna äpplen«…).
Jag tänker på den iscensatta filminspelningen i Truffauts Dag som natt när Crosby stegar in i Hollywoods version av Holiday Inn, den konstgjorda snön singlar ner och regissörskranen svindlar upp… sensationellt modernt!
Här finns – kanske för att japanerna bombade Pearl Harbour mitt under filminspelningen – ett plötsligt, gravallvarligt krigskollage som tar andan ur en, särskilt som Irving Berlins 4:e-juli-nummer framförs så nonchalant avslappnat av en Bing Crosby i Freedom-hatt och sitt livs form. Och här finns en briljant svartsjukestory knuten kring Berlins lysande musikalidé att varje sång- och dansnummer ska utspela sig – och handla om – var och en av årets storhelger, och här ingår flera av Berlins mest intrikata och delikata låtar (Lazy, Be Careful it's My Heart, Easter Parade och Abraham). Och här finns förstås den allra första versionen av världens största pophit genom tiderna, White Christmas, som inte minst tröstade de amerikanska soldaterna i krigets Europa:
Ändå är det en helt annan, sällan omtalad scen som är min absoluta favorit – när Astaire på tolvslaget anländer till nyårsfirandet på Crosbys nyöppnade krog, snobbigt snorfull, kastar in pälsen i garderoben i den urmysiga glasverande-entrén 
och dräller in med en dryg David Bowie-look i fejset och tar över dansgolvet i en dyngrak New Orleans-boogie och synkar direkt med Virginia Dale, som får fullt sjå att påminna den fladdrige Fred om att hon hela tiden befinner sig precis bakom axeln på honom. Hela numret slutar med att Astaire, med sedvanlig toktajming, stupar handlöst med ansiktet ner på sista baskaggeslaget. Se hela spekaklet här:
Historien blir inte sämre av att hans dotter nyligen avslöjade att Astaire, som annars var måttlig med spriten, drog i sig två whisky före första tagningen av scenen, och därefter ytterligare en virre för varje omtagning. Eftersom den färdiga scenen är den sjunde tagningen hade stjärnan åtta snabba whisky innanför västen!
Fast som sig bör är det finalen som berör mest, där Holiday Inn blir en »metafilm« med ett grepp som skulle bli modernt många decennier senare. Jag tänker på den iscensatta filminspelningen i Truffauts La Nuit Américaine när Crosby stegar in i Hollywoods version av hans eget Holiday Inn, ett studiobygge som givetvis är detsamma som det »verkliga« Holiday Inn i resten av filmen, och det är både sensationellt starkt och modernt när den konstgjorda snön singlar ner, regissörskranen svindlar upp, playbackmusiken beordras på och regissören ropar »allright, action!« – varpå Viriginia Dale påbörjar sin längtansfulla White Christmas innan hon på det mest förtjusande vis blir avbruten av en stage-crashande Bing Crosby.
Men varje gång jag tänker på Holiday Inn och får lust att se filmen igen är det faktiskt stället i sig som drar. Den inglasade lantgården med stockar och tegel, roddigt inredd med granar och ballonger, för folk i festhattar som frossar i »hemlagat« och ser världens coolaste dansgrejer på scenen. Och den fenomenale art directorn Roland Anderson är i sitt livs form när han dirigerar in svarta art déco-bilar mot den pudervita snön på gårdsplanen.
Holiday Inn finns att köpa i en briljant brittisk dvd-utgåva.