TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Det är svårt att överskatta producenten, regissören och manusförfattaren Roger Cormans betydelse för den amerikanska genrefilmen, independentrörelsen och den generation filmskapare som under hans vägledning startade den ytkrusning som resulterade i USA:s nya våg och »New Hollywood« i slutet av 1960-talet. I Cormans oftast modest budgeterade produktioner – hans guldålder som producent var från tidigt 1960-tal till slutet av 1970-talet – skolades en uppsjö talanger både bakom och framför kameran. Regissörer som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Jonathan Demme, Joe Dante, Peter Bogdanovich och Paul Bartel; manusförfattare som John Sayles och Robert Towne; fotografer som Nicolas Roeg; skådisar som Jack Nicholson, Peter Fonda, Bruce Dern, Talia Shire, Dennis Hopper och Mary Woronov.
Mushnik är tveksam men går motvilligt med på att ha Audrey Jr, som den köttätande plantan döpts till, som attraktion i blomsterbutiken. Följderna blir värre än någon av dem kunnat ana.
Corman gav också äldre, smått bortglömda ikoniska filmstjärnor som Boris Karloff och Peter Lorre en ny publik. Via sitt bolag New World Pictures såg han till att amerikanska biobesökare fick tillgång till internationell arthouse signerad Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Och han såg (nästan) alltid till att gå med vinst, något som titeln på hans självbiografi, How I Made a Hundred Movies in Hollywood and Never Lost a Dime, antyder.
Cormans bidrag till filmhistorien är dock inte enbart som pragmatisk producent, smakfull distributör och sällsynt begåvad talangförvaltare, även om det är det senare han är mest känd för. Han har även regisserat över femtio långfilmer. Många av dem är billiga snabbisar och ytterst umbärliga, men flera är alldeles utmärkta, och det säger jag helt utan ironiska disclaimers om »B-filmer« och dylikt. Bara för att Corman i första hand arbetade inom en ganska krass lågbudgetbransch med en pragmatisk syn på ekonomi – allt från manus till kulisser återanvändes, och hade man kontrakterat Karloff för tre dagars filmande utnyttjade man det till max och tryckte in honom i både en och två filmer – innebar det inte att hans känsla för drama, skådespeleri och spänning åsidosattes. Åtminstone inte alltid.
Jag älskar flera av Cormans filmer, till exempel det atypiska rasdramat The Intruder (1962) och den syrliga konstsatiren A Bucket of Blood (1959). Mina personliga favoriter i hans enorma oeuvre är dock dels hans Edgar Allan Poe-filmatiseringar, åtta mysrysare baserade på den amerikanske skräckmästaren, som spelades in mellan 1959 och 1964. I hela sju av dem spelar Vincent Price huvudrollen, och utöver den vanvördigt knasroliga adaptionen av The Raven (1963), med den svårslagna trion Karloff-Price-Lorre, är nog House of Usher (1960) mest värd att rekommendera (med risk för cineastbacklash måste jag erkänna att jag föredrar Cormans version framför Jean Epsteins). Men samtliga är njutbara, utsökt fotograferade i CinemaScope och överhuvudtaget betydligt mer polerade och produktionsmässigt proffsiga än många andra av Cormans rullar från den här tiden.
Sedan är jag också väldigt förtjust i Cormans sena 1960-tal, då han började intressera sig för subkulturer, droger och rockmusik – i syfte att göra filmer som fångade tidsandan på ett lagom exploaterande sätt. Särskilt The Trip (1967), vars enkla handling går ut på att reklamregissören Paul (Peter Fonda) tar sitt livs första LSD-tripp och hög glider omkring i Los Angeles, är väl värd att se för de kaliforniska miljöerna, den tidstypiska populärkulturen och de kreativa specialeffekterna. För att förbereda sig, och verkligen förstå vad en LSD-upplevelse innebär, åkte Corman och filmteamet ner till den vackra stranden i Big Sur en helg, och turades där om att ta den psykedeliska drogen. Därefter åkte de hem till LA igen och började filma. Corman berikades av upplevelsen, har han sagt, men han tog aldrig LSD igen.
För en bred publik är Roger Cormans mest berömda alster antagligen, aningen avigt, en filmversion av en musikalversion av en av hans äldre komedier. 1986 års biosuccé The Little Shop of Horrors, med Rick Moranis och Steve Martin i huvudrollerna, var en filmversion av en populär Broadwaymusikal, som i sin tur baserades på Cormans original från 1960. Ungefär samma process som med John Waters Hairspray med andra ord – från kultrulle till älskad musikal till mainstreamfilm.
1960 års The Little Shop of Horror är en mörk och drastisk men samtidigt lättsam komedi om den hunsade floristen Seymour, som i vuxen ålder fortfarande bor hemma hos sin neurotiska mamma och jobbar i en ständigt nerläggningshotad blomsterbutik ägd av den snåle Mushnik. Butiken ligger i Los Angeles fattigkvarter och intäkterna är högst sporadiska. När Seymour en dag klantar till ett blomsterarrangemang åt en kund vill Mushnik ge honom sparken, men han lyckas klamra sig fast genom att avslöja ett hemligt experiment för sin chef: han har lyckats odla fram en helt unik köttätande växt, en stor, märklig tingest som han är övertygad kommer att locka folk till affären. Mushnik är tveksam men går motvilligt med på att ha Audrey Jr, som Seymour döpt plantan till efter en kollega som han är förälskad i, som attraktion i butiken. Följderna blir värre än någon av dem kunnat ana.
The Little Shop of Horrors spelades in på några få dagar, budgeten låg enligt Corman på 30 000 dollar. Han använde idel betrodd personal – Jack Nicholson kan ses i en mindre roll, Dick Miller som spelade huvudrollen i A Bucket of Blood i en annan – och även musiken av Fred Katz återanvändes från en tidigare film (samma musik kom att användas ytterligare sex gånger av Corman). Det är en lustig liten komedi. Skavankerna är tydliga, det märks verkligen att den är inspelad på rekordtid. Men minst lika tydlig är charmen och den uppfriskande makabra humorn, som befinner sig någonstans halvvägs mellan judisk fars och Herschell Gordon Lewis. För Corman- eller Nicholson-komplettister är den naturligtvis ett måste.