Jag var i Buenos Aires när filmen Hemligheten i deras ögon – eller El secreto de sus ojos som den heter på spanska – vann en Oscar 2010. Den veckan klockade landets största dagstidning in sin rapportering om Juan José Campanellas film på 25 helsidor. Jag bodde hemma hos tidningens filmredaktör som svettades fram texter ur varje tänkbar vinkel.
»Hynek, vad tror du om en intervju med hen som designade omslaget till bokversionen av manuset?«
Föga förvånande: När Campanella (som nyligen regisserade ett par avsnitt av HBO:s Halt and Catch Fire) tog hem statyetten var det Argentinas första Oscar på ett kvartssekel. Dessutom för den största inhemska biofilmen någonsin. Och den vann över stalltips som En profet och Det vita bandet.
Skärpan i komikerns sarkasmer går till och med igenom textremsan. Nutid och dåtid är så sömlöst sammanfogade att det faktiskt blir en nog så politisk poäng i filmrelationen diktatur–demokrati.
I filmiska termer var det ett konventionellt val av det slag akademin brukar göra. För om Hanekes och Audiards filmer är mästerverk så är Hemligheten i deras ögon mellanmjölk.
Min argentinske kollega höjde på ögonbrynen över vinsten, ungefär som vi gjorde här hemma när Män som hatar kvinnor gick upp i USA och fick högsta betyg av respekterade kritiker.
I min recension av Hemligheten i deras ögon – skriven på planet över – spekulerade jag i den som en motsvarighet till svenska »stringhyllefilmer«. Alltså det slags reklamsfilmsscenograferade dramer som titt som tätt dyker upp när regissörer ska doppa tårna i folkhemsbarndomens 1960-tal (någon som minns Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö?) och som uppskattas i utlandet på grund av sin svensk-exotika.
Det var lite – men bara lite – orättvist. Hemligheten i deras ögon är en tillbakablickande thriller om ett 30 år gammalt våldtäktsmord, begånget i 1970-talets så kallade smutsiga krig under den argentinska diktaturen. Det är en kombinerad kärleksaffär och thriller som börjar i nutid när en pensionerad åklagare söker upp sin gamla chef för att berätta att han skriver en roman om ett fall som sammanföll med deras flört för 30 år sedan.
Kontemplerandet om affären som aldrig blev spänner över tre decennier och pianoklinkkantrar från det antydda till det patetiska. Visuellt är det som en slick retrodesignreklam för, tja, den argentinska motsvarigheten till stringhyllor. Stundtals känns klippningen mer som en trailer för minnet av en relation än en film. Komplett med birollsfigurer inkastade för komisk lättnad, som en alkoholiserad kollega till paret.
Men han – spelad av en argentinsk komiker – liksom ett par andra orsaker (vid sidan av att typ alla namnkunniga amerikanska kritiker kramade ihjäl filmen) ger ändå tung anledning att hålla sig vaken till nattsändningen.
För skärpan i komikerns sarkasmer går till och med igenom textremsan. Och nutid och dåtid är så sömlöst sammanfogade att det faktiskt blir en nog så politisk poäng i filmrelationen diktatur-demokrati. Jag gillar dessutom hur minnet – filmens, karaktärernas – filtreras genom romanskrivandet och hur små detaljer kring klass- och könstillhörighet och deras betydelse droppas här och var.
När det är som bäst uppstår en osäkerhet kring vad man kan tro på och hur man ska uppfatta individernas moral som ställs mot nationens glömska. Vad innebär skuld i de här omständigheterna? Är det möjligt att försonas och vad betyder hämnd när samhället skiftat till något nytt?
Jo. Nog får man säga att Hemligheten i deras ögon bitvis är Argentinas motsvarighet till stringhyllehelvetet. Men liket i dess retrogarderob är ändå nagelbitarspännande att vänta på.