TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Jag gillar Rob Zombie. Jag säger det högt för mig själv. Det känns som en bekännelse. Som att erkänna för omvärlden att man gillar att Sia-glass mer än Ben & Jerry. Jag gillar Sia-glass, banan & choklad.
I alla fall, jag har gillat Rob Zombie ända sen han filmade musik med skräck-skräp-bandet White Zombie. Till och med efter att ordet »White« ersatts med »Rob«, det lät ju i stort sett likadant. När Stockholms filmfestival visade House of 1000 Corpses 2003 satt jag längst fram i en numera nedlagd biograf på Östermalm (Astoria?) och lät mig matas med kitschigt gycklarvåld, skamlösa referenser till allsköns drive-in klassiker och ett soundtrack att döda för. Snabbmat för ögonen.
När den lokala DJ:n börjar spela en upphittad skiva med bandet The Lords väcks stadens mörka krafter till liv… Tramsigt i teorin, men när allting går åt helvete sitter man inte precis och fnissar.
Rob är Rob och kommer alltid att vara Rob. Kungen av dålig smak och med ett självförtroende som bara en äkta amerikan kan frambringa. Ett måste om man ska hålla på och gräva i klassiker som Alla helgons blodiga natt, till exempel. Vilket gick sådär. Robs estetik skar sig en aning med den Carpenterska andan. Och uppföljaren (Rob Zombies uppföljare alltså, Halloween 2, vilket inte är en remake av Rosenthals Alla helgons blodiga natt 2) var ju ännu värre. Michael Myers med luffarskägg och täckjacka till exempel. Ultrabrutalt och taktlöst. Frågan är väl om Dimension Films någonsin kommer plocka upp pumpan igen.
Rob Zombies senaste film The Lords of Salem känns som en ny start. Borta är kraven från fansen till en franchise som egentligen dog 2002, då Busta Rhymes och Tyra Banks bollade tomma uttryck i Halloween: Resurrection. I stället får vi ett härligt virrvarr av häxor, blåkönade demoner och ännu fler häxor, fast nakna. Sedan är ju också Zombie lite av en fattigmans-Tarantino vad gäller återanvändning av gamla skådespelare, vilket är kul för de lite extra nördiga. Här kan man bland annat se Dee Wallace i en av rollerna. Ni kanske minns henne från filmer som The Howling, Cujo eller E.T. Inte? Äsch, det spelar ingen roll, bara en liten sidoparentes för vissa att omfamna. Zombies fru Sheri Moon Zombie återkommer, trots ett aldrig sinande nätflöde av nepotistiska insinuationer och gör det bra. Jag gillar henne, oavsett brister och överspel.
Här spelar hon Heidi Hawthorne. DJ på den lokala radiostationen. En dag kommer hon över en skiva med bandet The Lords. Skivan är magisk och spelar man den väcker man stadens mörka krafter till liv. Puh, jag vet, det låter tramsigt. Och det är det i teorin, men när väl Heidi sätter på den där skivan och allting går åt Helvete, då sitter man inte precis och fnissar.
The Lords of Salem är atmosfär, stil och ton. En hypnotisk formövning utan varken vett eller sans. Mycket Polanski, lite av tidigare Rob Zombie. Men det bästa med den är häxorna, de är riktigt läskiga och när de dansar nakna framför bålet i filmens inledning ryser jag i hela kroppen. Otäckt!