1. MiffoTV talkshow (SVT2 kl 20)
Programformat är en gigantisk del av den globala tv-industrin där miljarder satsas på ständig utveckling och inköp av upprepade, kopierade, stulna och nyskapande framgångsformler. Så jag fascineras när det enklaste, billigaste, går rakt igenom rutan och tränger undan det stora, påkostade och högljudda. Om än bara för en halvtimme.
Miffo-»franchisens« Nancy Delic, Sophia Bergman och Balint Marton har utvecklingsstörningar och funktionshinder. Och om man inte hört dessa programledare in action (de gör även Mifforadio, söndagar i P4) så kan man fördomsfullt förledas att tro att orsaken till att »gästerna öppnar sig som i inga andra program« (vilket producenten Matz Lundin pratat lyriskt om inför kvällens premiär) är av ett banalare slag: att man i just ett sådant här intervjusammanhang som gäst går in med en extra tillmötesgående, supervänlig följsamhet.
Men så fort trion drar i gång förtvinar fördomen och en svårförklarlig magi uppstår. Det är inga stora hemligheter som avslöjas, inga djupare resonemang som börjar virvla, inga metaperspektiv och baktankar. Känslan jag får är att det är något slags ytbrus som försvinner. Det fina med Mifforadio var hur det avdramatiserade stora fundament i det mänskliga varandet, i oss själva. Programledarna uttrycker sig, och programmets valda tema, i arketyper, vilket ger gäster en rätt speciell ingång i samtalen. Det blir så jäkla avväpnande här och nu.
Jag har svårt att se att inte denna känsla ska uppstå även i tv-programmet, när Titiyo och Mark Levengood gästar i kväll (om ensamhet) och senare gästpar är Gudrun Schyman/Susanne Alakoski (om makt), Magnus Betnér och Amelia Adamo (om ursprung) samt Leif Andrée och Carolina Klüft (om mod).
2. Fashion (SVT2 kl 20:30)
Säsongsstart för SVT:s modemagasin, och med en åtminstone på pappret smått genial idé: att låta Jean-Pierre Barda göra nörd-tv om sin egen modeikon Jean Paul Gaultier.
3. Uppdrag granskning (SVT1 kl 20)
Egentligen är det väl det här programmet som borde heta Agenda. För dess grävjobbare är inga objektiva sanningssökare. De bestämmer sig för att klippa ihop det mest förförande, upprörande och rörande sättet att med mikofon och kamera offentliggöra en sanning de redan på förhand bestämt sig för.
Och det är ju därför vi dras till programmet. Vi vet att det blir smaskigt. I kväll om trygghetslarmen som ska hjälpa våra äldre – men i själva verket dödar dem.