TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Jag skulle fylla 14 året då 1990-talet började, jag var på mitt 24:e när det slutade. Det var, hur jag än ser på saken, år som formade mig och inte minst min kulturella bildning. Det är givetvis mer komplicerat än så, väldigt mycket mer komplicerat än så, men hårdrar jag det så lade ett antal mer eller mindre eklektiska skivor från de åren grunden i mitt musiklyssnande: Massive Attacks Blue Lines, Primal Screams Screamadelica, allt med NWA, A Tribe Called Quests två första, Rides två första, Saint Etiennes två första, allt med Teenage Fanclub, Dinosaur Jr:s Where You Been, TLC:s CrazySexyCool. Och så vidare i all oändlighet.
Försök att säga till en musikintresserad generationskamrat att britpopen till 95 procent är olidlig att lyssna på i dag och du blir definitivt misstrodd, kanske idiotförklarad. Rör inte min uppväxt!
Ibland, ganska ofta, måste jag bara glömma det. För att inte fastna. För att inte bli en 1970-talist-motsvarighet till de där i pappas ålder som inte kunde sluta tjata om hur mycket Beatles betydde för dem och att inget efter the fab four varit lika bra. Vi var en hel generation musiklyssnare som växte upp med tidningen Pops devis »rockhistorien är inte konstant, utan måste ständigt skrivas om« (att uttrycket föddes i en ljummen Gradvall-recension av det i dag rejält återupprättade Talking Heads bevisar ju bara dess fortsatta giltighet), men det gällde givetvis bara den tidigare rockhistorien. Den rockhistoria som skrevs i nuet, under 1990-talet, blev i sin tur en ny kanon. En ny samling absoluta sanningar. Det är därför vi i år firade en massa 20-års-jubileum av album som låter pissdåligt i dag. Försök att säga till en musikintresserad generationskamrat i dag att britpoppen till 95 procent är helt olidlig musik att lyssna på år 2014 och du blir definitivt misstrodd, kanske idiotförklarad. Rör inte min uppväxt! GIve Out, but Don’t Give Up är fortfarande ett mästerverk och inte alls ett undermåligt hafsverk, håll käften!
Att ständigt ifrågasätta vad man lärt sig, faktiskt till och med vad man en gång älskat innerligt, borde vara utgångspunkten för allt musiklyssnande och film- och tv-tittande.
Annars finns ju risken att man blir som Gary King.
Gary är huvudperson i Edgar Wrights The World’s End och vägrar förstå att 1990-talet faktiskt tog slut för 15 år sedan. I filmens inledning berättar han i ett gruppterapisamtal om den bästa tiden och den bästa dagen i sitt liv. 1990 försökte han och hans fyra bästa vänner genomföra »the golden mile« i sin lilla hemstad, en pubrunda där man skulle ta en pint på varje alla stans tolv pubar, där etablissemanget som gett filmen dess titel är den sista. Gary minns kvällen som i går – drickandet, rökandet, hånglandet, fajtandet, den uppsluppna stämningen, den avslutande sittningen uppe på en kulle med hela staden nedanför.
Till tonerna av Primal Screams Loaded – en låt som tonsatte min första kärlek, den första gången jag fick mitt hjärta krossat, de första mötena med några av mina allra bästa vänner – rullar sedan förtexterna och man ser hur en idé formas i Gary. Han bestämmer sig för att dra ihop gänget igen och den här gången ska de banne mig genomföra den gyllene milen från start till mål. Resten av hans gamla kompisar är inte lika sugna på idén. De har ju vuxit upp, skaffat familj och riktiga jobb.
Just när de upprört bestämt sig för att lämna den alltmer patetiska kvarlevan från en svunnen tid händer något – jag ska faktiskt inte avslöja vad, det är ju ändå jul – som gör att de tvingas kämpa tillsammans.
Motvilligt går de ändå med på svartrocksklädda Garys önskan och hoppar in i den tidigare vännens tidsmaskin, förlåt, bil (samma som han hade när det begav sig) och lyssnar på ett blandband de brukade lyssna på då. Ganska snart visar det sig att Gary inte bara ytligt sett är kvar i 1990-talet, han har kvar samma önskningar och samma förmåga att ljuga och manipulera. Just precis när de upprört bestämt sig för att lämna den alltmer patetiska kvarlevan från en svunnen tid händer något – jag ska faktiskt inte avslöja vad, det är ju ändå jul – som gör att de tvingas kämpa tillsammans.
Jag har verkligen älskat de tidigare samarbetena (Shaun of the Dead och Hot Fuzz) mellan Wright och manusförfattar- och skådespelarduon Simon Pegg och Nick Frost. Hur de utforskar och problematiserar den manliga vänskapen. Hur lekfullt och roligt de använder genrefilm och små populärkulturella gags i förbifarten. Hur de tillåter sina filmer att bara balla ur när de känner för det. På många sätt är de 2000-talets brittiska, trehövdade Mel Brooks. Men The World’s End slår an något hos mig som går djupare än de tidigare filmerna.
Mycket för att den kommer så nära något jag som musikkritiker (och bara allmänt levande, tänkande människa) jobbar så hårt med – att hålla folksjukdomen nostalgi stången. Gary är på sitt sätt en oändligt mycket otäckare rollfigur än någonsin Hannibal Lecter. För Gary – eller i alla fall hans popkulturella hangups – kan man identifiera sig med. Gary skulle man i värsta fall kunna bli. Medan Blurs There’s no Other Way, Soup Dragons I’m Free, Suedes So Young, Teenage Fanclubs What You Do to Me och annat 1990-talistiskt allmängods rullar på soundtracket känner jag en lättnad över att jag inte blivit det.
För det har jag väl inte?