Måste säga att jag både håller med och vill invända mot Niclas Carlssons (Founders Alliance) och Mats Olins (Timbro) debattinlägg på Expressen i dag om den slarviga och onödigt snäva schablonbilden av företagare och entreprenörer som skurkar i SVT:s julkalendrar genom åren. De exemplifierar med kaféägaren Steve Marsaan och bankdirektör Hammar i Lasse-Majas detektivbyrå; Skägget i brevlådan-skurkarna Direktör Damén och affärsmannen Herr Stigsson; att skurken i Tjuvarnas jul var »Direktörskan« som ägde stans stora varuhus; och att statsministern i Barna Hedenhös uppfinner julen sålde ut Posten, järnvägen och skolorna (»till giriga entreprenörer får man förmoda?«).
Huvudpersonerna är tvärtom ofta själva sympatiskt stretande företagare, och vad gjorde »LasseMaja« om inte skildrade den grundläggande drivkraften och möjligheten att »starta eget«?
Bara denna uppräkning blir väl tillräckligt tankeväckande, men det är en lång svensk barnkulturtradition att ställa upp konflikter mellan det mänskligt småskaligt mjuka goda mot det industriellt storskaligt hårda onda, vilket i sig är både begripligt och vettigt men också lätt skapar ogenomtänkta konsekvenser över tid – som mönstret att »direktörer« är banditer.
Men det är ju faktiskt också så att entreprenörer överlag inte alls framställs negativt ens i de exemplifierade julkalendrarna. Huvudpersonerna är tvärtom ofta själva sympatiskt stretande företagare som exempelvis – i både årets Piratskattens hemlighet och Gyllene Knorren 2010 – driver hotell; och vad gjorde »LasseMaja« om inte skildrade den grundläggande drivkraften för, och möjligheten, att »starta eget«?
Dock är det ett evigt Lilla Människan mot Stora Företaget-perspektiv som upprepas. De små hotellrörelserna hotas givetvis av megaindustriella miljardprojekt företrädda av cyniska exekutörer. Det vore inte fel att utmana även denna norm.