Mitt favoritoriginal i den svenska samtidskulturen heter Johan Jonason. Han är regissör, musiker och skådespelare – för en bredare allmänhet antagligen mest känd som den arga pappan i slutet av Ruben Östlunds Play. Jonasons utmärkta spelfilmsdebut, det psykologiska dramat Behandlingen från 2009, är oförskämt förbisedd. Men häromåret fick han en Guldbagge för sin kortfilm Dance Music Now om en neurotisk sångare (Jonason själv) som får en studioinspelning att balla ur.
Nu har Jonason regisserat och smugit ut ännu en film – hybriddokumentären Conquering China som hade premiär på Stockholms filmfestival och nyligen fick VOD-premiär på Triart.
Det är skojigt när Jonason lyckas fixa ett gig som bröllopssångare i Kina, men mest verkar kineserna förbryllade över den gänglige svensken med sin besynnerliga sångstil och sina konstiga frågor.
Släktskapet till Dance Music Now är tydligt: musikern Jonason reser till världens största framtidsland Kina för att utforska möjligheterna att slå igenom. Det ska genast sägas att Conquering China mer är en film om en naiv, och snart allt mer frustrerad, musiker än om musiklandet Kina. Vilket – i takt med att frustrationen hos Jonason växer – också skapar allt större frustration hos mig.
Jag förstår intentionen – sätt en lätt lustig person som dokumentär ciceron (Lex Borat) och se vad som händer. Med den oberäknelige Jonason kan ett sådant koncept gå precis hur långt som helst. Och om Conquering China hade varit säg en drift med countrykulturen i Nashville – Johan Jonasons veranda – så hade det varit lättare att njuta av det, av berättarröstens tankemonologer om motgång, eftersom vi står på relativt bra grundkunskap när det gäller platsens musik.
Men när Jonason träffar personer ur en dansmusikscen som åtminstone jag inte vet ett skvatt om så får han förlåta: jag är bra mycket mer intresserad av deras tankar om musik, om sin roll i den och om vad som händer i kinesisk popkultur i dag. Visst får vi fragment som är oerhört intressanta (och skojiga scener när Jonason lyckas fixa ett gig som bröllopssångare). Men mest verkar kineserna förbryllade över den gänglige svensken med sin besynnerliga sångstil och sina konstiga frågor. De får heller inte chansen att säga så värst mycket. Det får däremot två andra västerlänningar.
Man får anta att boogie-woogiepianisten Robert Wells och elektrofarfar Jean Michael Jarre står som någon slags förebilder för Jonasons erövringsmål. De har bägge lyckats lämna det sjunkande skeppet Europa och göra sig stabila namn och karriärer i det som är framtiden med stort F. (Jag ska inte hymla med att jag tycker att Jonasons uppdelning och funderingar kring detta »skifte« närmar sig det obehagliga). Naturligtvis är det skitintressant att höra Jarre berätta om hur han som förste västerlänning började spelas i Kina på 70-talet och hur hans synthesizer har piratkopierats. Eller hur stor Wells är.
Men jag sitter hela tiden och väntar på mer matnyttigt om Kina. I stället växer den kinesiska kulturmuren mot Jonason, och mot oss. Mycket tack vare ciceron själv.
Conquering China är ett intressant misslyckande (med stor behållning i snyggt känsligt foto som jag tror är signerat Mårten Nilsson) eftersom den får mig att vilja se två filmer: en vettig dokumentär om samtida kinesisk popmusik och en film – eller gärna en hel tv-serie; varför inte ett resprogram – där Johan Jonasons balanserar sin frustration mot världen med en nyfikenhet som också öppnar upp denna värld för tittaren.
Då skulle Jonason antagligen gå från obskyrt original till superstjärna. Kanske till och med i Kina.
Behandlingen, Conquering China och snart även Dance Music Now finns på Triart.se.