TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Trots att James Gray gjort några av de senaste 20 årens mest kraftfulla och – i ordets allra bästa bemärkelse – mogna amerikanska nutidsdramer känns han fortfarande som något av en doldis. Hans senaste långfilm The Immigrant (2013) blev Guldpalmsnominerad i Cannes och fick fin kritik när den gick upp i USA i våras, men blev ingen publiksuccé och gick direkt till dvd/vod här hemma. Filmen dessförinnan, lågintensiva relationsdramat Two Lovers (2008), gjorde heller inget större avtryck. Det är som om det inte riktigt lossnar för Gray, i en rättvis värld skulle han krönts med auteurstatus i klass med en Scorsese, en Friedkin eller en Paul Thomas Anderson. Men samtidigt, så länge han släpper ifrån sig lysande filmer med några års mellanrum så klagar jag inte.
I en rättvis värld skulle James Gray krönas med auteurstatus i klass med en Scorsese, en Friedkin eller en Paul Thomas Anderson.
Vänner av Gray vet att han har en förkärlek för maffiga historier om starka familjeband och delade lojaliteter, historier så dystra och ödesmättade att de får valfri grekisk tragedi att framstå som ett trivsamt avsnitt av Huset fullt. I Grays debutfilm Little Odessa (1994) är det Tim Roths yrkesmördare som återvänder till sin barndoms gator i Brighton Beach för en valhänt och ödesdiger återförening med sin lillebror Edward Furlong. I The Yards (2000) jobbar Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix inom Brooklyns korrupta pendeltågssväng, och hamnar i en blodig familjekonflikt. Båda filmerna är svinbra, så se dem bums om ni får chansen.
I We Own the Night från 2007 är Wahlberg och Phoenix tillbaka, och spelar bröder med olika livsbanor. Wahlberg är dekorerad polis som gått i pappa Robert Duvalls stabila fotspår, Phoenix en ständig slarver som drömmer om att bli nattklubbskung men känns dömd att för evigt harva runt i gärsgårdsserien tillsammans med sin flickvän Eva Mendes. När en knarkbaron som lirar i en helt annan liga börjar göra business på Phoenix klubb ställs familjekonflikten på sin spets, och there will be blood.
Joaquin Phoenix är lysande som vanligt, med den tjuriga uppsynen hos tuffa killen som närsomhelst är på väg att börja grina för att han ständigt varit oälskad. Wahlberg är en monolit av återhållen och trumpen snutheder. Duvall ett rejält hardass. Alla tre spelar fantastiskt, utan att göra nån större affär av det – som i alla Grays filmer.
Förutom att vara ett saftigt familjedrama bjussar We Own the Night också på en av de absolut tätaste biljakter jag sett. Filmad mestadels ur Joaquins Phoenix perspektiv i ösande spöregn, rafflande och imponerande, lika kaotisk och våldsamt skildrad som hans rollfigur upplever den, med några helt fruktansvärda sekunder där… app app, inga spoilers här inte, men det är en minst sagt omskakande scen. Och slutscenen – efter en härlig shootout – är något av det mest rörande och ömsinta jag nånsin sett, så enkel och fin att det nästan är modigt av Gray att ta med den.
We Own the Night är ett prima exempel på det Gray gör bäst: ur klassiska film noir-ingredienser mejslar han fram ett obönhörligt, mästerligt och vuxet kriminaldrama.
Se The Immigrant, Two Lovers och We Own the Night på Viaplay.