TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
David Caspe har fattat det där som varenda tv-kock tjatar om – sötsaker smakar faktiskt bättre och mer om man har lite, lite salt i. Översatt till komediskrivande: ett par rätt elaka kommentarer, några snuskskämt och (förvisso bleepade) svordomar bland det tillrättalagda relationsmyset.
Serien bygger självsäkert vidare på samma trivsamma omaka par-charm som i genrens senaste guldålder runt millenieskiftet med Galen i dig, Dharma & Greg och Will & Grace.
Det var det som gjorde hans förra serie Happy Endings så stundtals briljant och det är det som lyfter nya Marry Me. Serien utgår från Annie och Jake som varit tillsammans i sex år, befinner sig i tidiga 30-årsåldern och känner sig som ett både etablerat och stabilt par. Nästa naturliga steg bör rimligtvis – som sagt, det här är en amerikansk network-komedi – vara giftermål. Det visar sig dock vara svårare än man först kan tro att få till det där frieriet. Pilotavsnittet är en kavalkad av misslyckade, mer eller mindre pinsamma försök från både Jake och Annies sida, och resten av serien bygger med How I Met Your Mother-aktiga återblickar upp till nutiden.
Att jag refererar till HIMYM är ingen tillfällighet. Ska man fortsätta tv-kock-analogin från ovan så använder Caspe inte nödvändigtvis några exotiska ingredienser eller nya metoder (inte ens de där salta inslagen), han litar på att råvarorna håller. Han förstår att gediget klassiskt hantverk kan vara minst lika givande som nyskapande uppfinningsrikedom. Att göra (bara ett varv till, jag lovar…) en felfri crème brulee är ofta mer värt än att dekonstruera den på något innovativt men konstlat sätt. Caspe försöker inte vända upp och ned på hela världen, utan Marry Me bygger i lugn och ro vidare på samma trivsamma omaka par-charm (med färgstarkt birollsgalleri) som i genrens senaste guldålder runt millenieskiftet (Galen i dig, Dharma & Greg, Will & Grace).
För att kunna göra det krävs så klart också det där svårdefinerade klicket mellan huvudpersonerna. En par-sitcom är ju liksom aldrig starkare än sitt par. En sitcom där fokus ligger på ett kärleks- eller vänskapspar kan för all del fungera även om man bara gillar en I relationen – det går ju utmärkt att gilla You’re the Worst även om man tycker Jimmys ärkebrittiskt gnälliga sarkasmer är asjobbiga – men det underlättar om man fattar tycke för båda. Marry Me har också sin absoluta styrka i Casey Wilson (Caspe flickvän, deras förhållande ligger till grund för serien) och birollsfavoriten Ken Marinos rappa, charmiga och väldigt sitcom-klassiska samspel.