TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Jag hade redan sett Captain America: Winter Soldier (nummer 2 i filmserien om den nazibekämpande soldaten med superkrafter) på bio, men inför den här texten såg jag om den. Med tre vänner som inte sett vare sig denna eller ettan. Popcornen poppade, soffkuddarna upppuffade och så slänger jag ur mig för säkerhets skull:
»Ni känner till Marvel-universat?«
Tystnad. »Nej.«
»Men ni har sett Avengers och så«?
»Eh, näe.«
Jag börjar svettas. Hur kan jag på något sätt redovisa för senaste årens Marvel-kavalkad, med allt från Iron Man, Thor och Hulken till korsbefruktningar som Avengers och Agents of SHIELD?! Jag har ju inte ens koll själv, har inte läst serierna heller!
Det här är helt unikt – den manliga huvudkaraktären och hans kvinnliga sidekick har ingen kärlekshistoria.
Jag började göra ett försök, men ju längre jag höll på med mina lama försök till förklaringar »ja det där är Captain America. I första filmen kämpade han mot nazister. Men… hmm… han har tydligen varit nedfryst för nu är det nutid… och där är Black Widow, hon var med i Avengers och…« desto mer förvirrade jag mina medtittare.
Superhjälteboomen har nämligen på senare år skapat ett så komplicerat nät med gästspel i olika filmer och serier att det är hart när omöjligt att hänga med i någon av de senare Marvelfilmerna om man inte sett allt annat.
I Captain America: Winter Soldier nämns namnet »Banner« som i förbigående, i ett skämt bara till för dem som kan Hulken någotsånär (jag tycker ju då det är allmänbildning att känna till vem Bruce Banner är men resten av samhället håller inte med?! Chockad.) Eller namnet »Stark«. Eller hänvisningar till »det som hände i New York« vilket ju så klart är alien-massakern i Avengers. (Samma skämt "det som hände i New York används ju för övrigt i Iron Man 3.)
Efter halva filmen utbrister en av mina tre medtittare:
»Jag har aldrig behövt så mycket koncentration som nu! Det är ju svårt som ett franskt drama – gånger tusen.«
Medtittare 2 är totalt ointresserad, scrollar oavbrutet i sin telefon. Medtittare 3 är dock väldigt entusiastisk: »Bra, snygg, fyndig!«
»Jag har aldrig behövt så mycket koncentration som nu! Det är ju svårt som ett franskt drama – gånger tusen.«
Jag själv håller med den sistnämnde. Captain America: The Winter Soldier är en av de bästa superhjälterullarna på senare år, och spöar definitivt ettan. Okej det är lite väl mycket utdragna actionscener för min smak (ursäkta, hur grym är den där skölden egentligen?! Hur kan den till exempel vara så stötdämpande?) men den är verkligen smartare och roligare än väldigt många av de andra superhjältefilmerna- och serierna. Charmiga biroller, där man får tacka så mycket för hela tre kvinnliga karaktärer (håll i hatten!) som har sin egen agenda och – det här är helt unikt – den manliga huvudkaraktären och hans kvinnliga sidekick har ingen kärlekshistoria. De är bara vänner. Så gudomligt befriande att se.
Filmen har ett budskap om frihet, rädsla och hot som är intressant nog, och jag gillar att det är mer ett ensemble-spel (med stora namn som Scarlett Johansen, Robert Redford och Samuel L Jackson) än Captain America's egen show, då han i sanningens namn kanske är mindre kul då han är så odelat sympatisk (ingen skugga över sympatiske Chris Evans dock).
Är man det minsta förtjust i superhjälteaction är jag säker på att man kommer tycka om den här filmen! Vill du vara säker på att hänga med i Marvel-snårskogen kan jag till exempel rekommendera att man pluggar på med hjälp av trevliga You Tube-kanalen Geek Crash Course.