Det är dagen efter Idol-finalen, vi har en tionde svensk vinnare och jag känner mig tröttare än någonsin på programmet. Trots att Mollie Lindén i en annars svag säsong är en av tävlingens bästa deltagare ever så vann Lisa Ajax, en duktig 16-åring med en så anonym röst att hon är som gjord för Idol-vinnarekyrkogården (mer om det längre ner).
Ett gigantiskt problem med tävlingen är att det inte är särskilt bra att vinna den. Av de tidigare nio vinnarna är det bara Agnes som verkligen är en stor artist i dag.
Jag har redan sågat Idol vid fotknölarna tidigare i säsongen och står fast vid vartenda ord så här vid säsongens slut. Jag kan summera kritiken så här: både programledare och jury måste bytas ut om det blir en nästa säsong. Det är för slappt, oinspirerat och framför allt totalt omodernt med en för det mesta usel jury. Det enda som har uppdaterats med formatet dessa tio år är ljud- och bildkvaliteten. Det håller inte.
Ett gigantiskt problem med tävlingen är att det inte är särskilt bra att vinna den. Av de tidigare nio vinnarna är det bara Agnes som verkligen är en riktigt stor artist i dag. Jag menar, vad gör Daniel Lindström, Jay Smith och Kevin Borg i dag? Eller Markus Fagervall eller förra årets tondöva Kevin Walker? Ja, inte säljer de ut arenor eller toppar Spotify-listor. Det gör i stället de som kom tvåa, trea, fyra, femma: Loreen, Darin, Amanda Jenssen, Danny Saucedo, Tove Styrke, Måns Zelmerlöw. Det är med andra ord så att Idol är (eller var?) en språngbräda för många nya unga talanger, men inte för vinnarna.
Det är bättre att ha utnyttjat tiden i strålkastarljuset och tidningsspalterna för att knyta kontakter och skapa sig ett igenkännbart namn och själv ta sig tid att utvecklas som artist.
För en tävling med trovärdighet är ju detta ett stort problem. Varför lyckas de inte med den artist som har fått flest röster av svenska folket? En anledning är att formatet, karaoke rakt upp och ner, inte ger den rätta fingervisningen om vilken sorts artist deltagaren är eller vill bli. Vi vet bara att den är bra på att sjunga karaoke, så när den väl släpper eget så fattar vi ingenting. En annan anledning är att vinnaren vinner ett otroligt uppstyrt och trångt skivkontrakt som ofta har resulterat i dåliga vinnarsinglar och lamt producerade karaokealbum. Vinnaren är en produkt som ska krängas medan intresset fortfarande finns, och inte en blivande artist som ska utvecklas och vårdas.
Med andra ord är det inte bra att vinna Idol. Det är bättre att ha utnyttjat tiden i strålkastarljuset och tidningsspalterna för att knyta kontakter och skapa sig ett igenkännbart namn och själv ta sig tid att utvecklas som artist. Det är det de framgångsrika Idol-deltagarna har gjort. Och det är det jag hoppas att Mollie Lindén gör. Hon lyckades trots sina sämsta sånginsatser på hela säsongen få 49 procent av rösterna. Om hon hade haft en frisk röst hade hon garanterat vunnit. Tur för henne att hon inte gjorde det, och slapp det riggade skivkontraktet (eller i år är det tydligen en turné i stället, men det spelar ju ingen roll då det bara görs för att skivorna inte säljer längre och inte av omtanke om vad som är bäst för vinnaren). För vill en ha en lång artistkarriär är det bäst att förlora Idol – och inte förlora kontrollen.