TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
»Who needs alcohol when there’s a magician?«
Frågan är Brandy Klarks. Hon är 18 och bor i Boisie, Idaho. Året är 1993. Brandy är en enormt högpresterande mönsterelev och har just hållit ett hånat, men i hennes eget tycke väldigt inspirerande, tal på sin highschool-avslutning. Självklart med gott om referenser till Brandys stora idol – Hillary Clinton. Nu sitter Brandy och hennes två bästa vänner i bilen hem. Kompisarna vill gå på fest, dricka sig fulla, kanske hångla lite.
Brandy undrar varför de inte kan åka till mormonernas avslutningsfest i stället. Där finns ju, som sagt, en magiker.
Sylvasst oneliners-pepprat manus, klockren 1990-talskänsla i kläder och musik, Parks and Recreations-lysande Aubrey Plazas i huvudrollen – och ett överflöd av komisk talang i birollerna.
Till slut går Brandy motvilligt med på att strunta i trolleritricken och gå på festen. Där kommer hon, efter att ha upptäckt bildsköne jocken Rusty Waters och hans magrutor (»you feel like Marky Mark looks« som hon viskar när hon efter en missuppfattning får chansen att röra vid tvättbrädan), till insikt om att hon kanske missat en del saker när hon maniskt har pluggat sig igenom high school. Inte minst sexuellt.
Eftersom Brandy är både otroligt ambitiös och noggrann gör hon med sitt sexuella uppvaknande som med skolarbetet eller livet i största allmänhet – plockar fram pennorna, gör en fin tabell och sammanställer en »to do list«. Sen börjar hon beta av de olika punkterna. Lite valhänt eller överaggressivt kanske till en början, men väldigt, väldigt målmedvetet.
Låter det lite (American) pajigt? För all del, mThe To Do List innehåller sin beskärda del av kroppsvätskor och en huvudperson som desperat vill förlora sin oskuld, men regissören/manusförfattaren Maggie Carey (som gjort mer eller mindre briljanta Funny or Die-serier som Head in the Oven och The Jeannie Tate Show) ser till att debutlångfilmen är betydligt saltare och skarpare än den där egentligen ganska grabbigt traditionella äppelpajen. Brandy slits hela tiden mellan sitt analytiska besserwissriga pluggis-jag och den nyväckta sexuella äventyraren. Som när hon upprepar »I’m not a quitter« under en mysig stund för sig själv (i en »Pro choice-pro Clinton«-t-shirt) eller rättar Randys »Can I kiss you?« till »May I kiss you?«.
Inte minst är The To Do List befriande osentimental. Careys film innehåller ingen efterhands-idealism, där tonåringar till slut alltid gör det rätta och väljer den där killen eller tjejen som är den optimala för en, ofta den snälla och kloka vän som trofast stått vid huvudpersonens sida från första bildrutan. Hur ofta händer det – egentligen? Man är inte alltid så jävla smart som tonåring, helt enkelt (inte senare i livet heller för den delen) och väljer rätt hela tiden. Som Brandy själv konstaterar: »Teenagers don’t have regrets, that’s for the 30’s«.
Andy Sambergs grungebandsångare är självgod, flummigt navelskådande, pseudointellektuell, så otroligt plågad trots trygg övre medelklassuppväxt – en vansinnigt elak parodi på tidens jobbigaste stereotyp.
Brandy kysser en del grodor, ingen förvandlas nödvändigtvis till prins. Bästa vännen, den försiktige Cameron, passar inte just för tillfället. Det främsta kärleksintresset Rusty är en rätt machotom strandraggare som plockar fram den akustiska gitarren och sjunger Def Leppards Pour Some Sugar on Me för alla tjejer som vill höra.
Andy Sambergs grungebandsångare, som Brandy råkar träffa en kväll, är exakt som de där grungekillarna varje 1970-talist tvingades träffa i gymnasiet: självgod, flummigt navelskådande, pseudointellektuell, så otroligt plågad trots den vanligtvis rätt trygga övre medelklassuppväxten. Självklart klädd i en ärmlös flanellskjorta.
När han och Brandy bockar av en av punkterna på listan fastnar han i en lång Jim Morrison-pretentiös utläggning: »Oh, senorita, you are so amorous. Your energy is so electric, you know. Life on the road can be so treacherous.« När Brandy klagar på att hon inte kan koncentrera sig när han pratar hela tiden ber han om ursäkt men förklarar sig med ett »I’m a musical wordsmith, honey«. När duon ertappas och åldersskillnaden dem emellan påpekas vänder han det mot Brandy – »Who do you thnk you are? Lolita?« – innan han bestämmer sig för att skriva en låt om händelsen. Det är en vansinnigt elak, och vansinnigt rolig, parodi på en av erans jobbigaste stereotyper.
Sambergs gästspel kan också – vid sidan av det sylvassa oneliners-pepprade manuset, den klockrena tidiga 1990-talskänslan i kläder och musik och Parks and Recreations-lysande Aubrey Plazas klockrena spel i huvudrollen – exemplifiera kanske den främsta styrkan i The To Do List: överflödet av komisk talang i birollerna. Från Rachel Bilsons utsökt bitska och betydligt mer erfarna storasyster och ett fantastiskt föräldrapar i Connie Brittons hyperpedagogiska och stödjande mamma och Clark Greggs mer hämmade, beskyddande pappa till Alia Shawkat (Maeby från Arrested Developent, ni vet), Christopher »McLovin« Mintz-Plasse, Donald Glover från Community och Maggie Careys make Bill Hader, SNL-geniet som ju blivit en otroligt pålitlig birollskung i komedier av alla de slag. Alla bidrar de till att göra The To Do List till ett litet mästerverk i genren.