Det finns filmer man tipsas om gång på gång men ändå inte tar sig tid att se. Nästan medvetet. Blue Ruin är en sådan film. Märkligt nog, då den innehåller flera element som jag verkligen brukar prioritera:
- Det är en independentfilm från USA.
- Den tar liksom Death Sentence och The Horseman upp »hämnd för nybörjare«.
- Och huvudpersonen bär skägg och heter Dwight.
Visst? Jag sa ju det! Och här har man gått och undvikit en självklar toppfilm längre än vad som är bra för både kropp och själ.
Dwight kommer att hämnas. Problemet är bara att han inte vet hur man gör.
Att Blue Ruin är Jeremy Saulniers blott andra film, efter Murder Party från 2007, märks inte. Den är så otroligt kompetent, spännande och gripande att man tror sig blivit lurad. Har han kanske regisserat under pseudonym tidigare?
Blue Ruin tar sig tid. En lång radda »slow burn«-scener leder oss fram till ett klimax utan egentlig ro, eller utlösning om man så vill. Från den dystra inledningen, där Dwight uppgivet söker efter mat i en papperskorg, tills att han blir intagen av en polis som informerar honom om att mannen som mördat hans föräldrar blivit frigiven. Detta sker inom loppet av högst tio minuter och berättar egentligen allt vi behöver veta om Dwight, samt vad som komma skall. Dwight kommer att hämnas.
Problemet är bara att han inte vet hur man gör.
Men det som gör Blue Ruin så originell är att Dwight hämnas sina föräldrar. Jag kan inte erinra mig ha sett det på film tidigare. Vad säger det om Dwight egentligen? Att han älskar sina föräldrar? Fin tanke, dessvärre är det inte just det man tänker på när man ser Dwight. Nä, han ger snarare intrycket av att vara stöpt ur samma form som Buck från Miguel Artetas stalking-komedi Chuck & Buck. Vänlig men lurig. En morsgris eller en kallblodig psykopat. I fall som dessa är en blandning inte helt ovanlig.
Extra plus för tystnaden som bara bryts av våldet, ett fåtal dämpade samtal och sår som ljuder. Som en Terrence Malick-film för alla.