Det är lätt att gilla Shonda Rhimes. Hon har krossat många glastak i Hollywood som afroamerikansk kvinna och manusförfattare. Hennes strävan efter etniskt blandade och icke-normativa relationer i alla tv-serier hon är inblandad i är beundransvärd. Och hennes självbeskrivna »färgblinda« casting-process är ett föredömligt sätt att utmana normer som borde inspirera fler. Men tyvärr är hon samtidigt väldigt överskattad. Hennes goda rykte kommer från hennes förmåga att få till den där nervkittlande underhållningsfaktorn. Problemet är att det krävs mer för att en serie ska fungera.
Att Viola Davis skulle få en egen tv-serie kändes, i en tid där A-list-skådisar gör mer tv-inhopp än någonsin, som ett utmärkt drag.
Shonda Rhimes allra största svaghet som showrunner är den totala oförmågan att bygga längre intressanta karaktärsutvecklande berättelser. Jag sträckkollade mig igenom tio säsonger av Grey’s Anatomy i våras och insåg då två saker: hur obefintliga eller andefattiga de längre storyarken var och hur underanvända många av originalkaraktärerna var samtidigt som det ständigt togs in nya och mer ointressanta karaktärer. För att inte tala om Scandal som började uruselt, blev härligt såpig under en halv säsong för att sedan återigen skena av story-rälsen.
Trots detta såg jag så mycket fram emot Shonda Rhimes nya serie How To Get Away With Murder (som hon förvisso inte har skapat, men som hon producerar tillsammans med skaparen Peter Nowalk som även producerar Scandal och Grey’s Anatomy). Framför allt då den har grymma Viola Davis i huvudrollen. Denna briljanta skådis som harvade sig fram med biroller och gästspel i många år tills hon fick den Oscarsnominerade rollen i Doubt mot Meryl Streep. Hon var så knäckande bra, som en mamma vars son misstänks ha blivit sexuellt utnyttjad, att hon nästan överträffade Streep i deras gemensamma scener. Sedan fick hon ett mer kommersiellt genombrott med The Help där hon och Octavia Spencer bar filmen på sina axlar. Att hon skulle få en egen tv-serie kändes, i en tid där A-list-skådisar gör mer tv-inhopp än någonsin, som ett utmärkt drag.
Bygget runt Viola Davis är på sedvanligt Shonda Rhimes-sätt sensationsstyrt men bräckligt storymässigt.
Och visst är Viola Davis rysande bra i How To Get Away With Murder. Som juridikprofessorn Annalise Keating, vars man påträffas mördad i första avsnittet, fullständigt dominerar hon. Hon får de andra skådespelarna i serien att framstå som amatörer. För tyvärr är bygget runt henne på sedvanligt Shonda Rhimes-sätt sensationsstyrt men bräckligt storymässigt. Serien är uppbyggd så att varje avsnitt innehåller ett fall eller problem för ett Keatings studenter att lösa, parallellt med att det större mysteriet (mordet på en ung student och mordet på Keatings make) vecklas ut genom flashbacks och flashforwards. Problemet är bara att vi i tio avsnitt har åkt fram- och tillbaka så mycket i tidsförloppet att jag mår lite illa. Pusslandet som är menat att vara spännande är mest fruktansvärt enerverande.
Julia Skott skrev efter premiären att serien vill att vi ska tänka: »Vem är ond, vem är god, vem har gjort vad, vem har en hemlighet – eller snarare, när avslöjas alla hemligheter?« Problemet är att jag slutade bry mig efter att åkt fram och tillbaka i tiden tio gånger under ett och samma avsnitt.
Som tur är har vi i och med vinterfinalen, som sänds i kväll på Kanal 5, nått punkten då handlingen har hunnit ikapp nutid, vilket gör att serien kommer att ta en annan form framöver. Hallelujah säger jag om det, då jag inte hade klarat av mycket mer av fram- och tillbakahoppen i tid.
Att Wes utmålas som seriens protagonist funkar inte. Jag hoppas Annalise dödar honom.
Bredvid Viola Davis så framstår resten av skådespelarna i serien som småskitar. Jag tycker nästan synd om dem. Jag tycker dock om Lisa Weil som Annalises hjälpreda Bonnie och Jack Falahee som egotrippad bög. Och här måste jag ge serien kredd. Den har haft fler bögsexscener på kort tid än någon annan mainstreamserie jag har sett. Jag tror faktiskt att de nästan är fler än heterosexscenerna. Det är riktigt imponerande. Å andra sidan så är Alfred Enoch som Wes så dålig i sin roll att jag undrar om han kommer bli recastad under juluppehållet. Han har samma dumfåniga uppsyn i precis varenda scen han är med i. Att han utmålas som seriens protagonist funkar inte. Jag hoppas Annalise dödar honom.
Det jag gillar mest med serien jämfört med Shona Rhimes tidigare serier är att vi slipper ett av hennes värsta manusdrag. För ett år sedan skrev jag om att hon ständigt skapar högst osympatiska leading men som hon försöker presentera som oemotståndliga. I Grey’s Anatomy framställdes till exempel Derek Shepherd i början som Guds gåva till kvinnan trots att han mest är en självgod och självupptagen jävel. Och i Scandal framställdes länge äcklet Fritz som Olivias soulmate trots att han är ett otroget as.
Det värsta, konstaterade jag då, är dock dessa manskaraktärers effekt på de kvinnliga huvudkaraktärerna. De får annars intelligenta, drivna och självständiga kvinnor att bli darrande löv i deras sällskap. Det slipper vi i How To Get Away With Murder där Annalise förvisso har sina gråtattacker över män, men där det finns en annan komplexitet och styrka som inte bara är i relation till en man. Och som tur är så är ju hennes leading man redan död. Det är just hur det kommer att utvecklas efter vinterfinalen som ändå håller mig hooked. För Annalise i Viola Davis händer börjar bli en karaktär i stil med Glenn Closes Patty Hewes i Damages. Även om den serien är tusen gånger bättre så har jag svårt att motstå en skådespelaruppvisning i världsklass.