TÄVLING! Vinn Viaplay-abonnemang på TVdags Facebook-sida.
Jag har alltid varit svag för Tom Hanks, det går tillbaka till Big och Forrest Gump, vars publikfriande bete jag svalde utan motstånd och återvände till biografen ytterligare två gånger.
Jag har till och med uppskattat Hanks ökända frisyr i Dan Brown-filmatiseringarna.
Ändå valde jag att avstå Captain Phillips när den kom. Hjältesagor där svart bokstavligt talat står mot vitt – även om den alltid lika säkra Paul Greengrass stod bakom kameran – gör mig skeptisk.
Debutanten Barkhad Abdi är så övertygande intensivt sargad och desperat, och Tom Hanks så övertygande trasig och traumatiserad, att jag kommer på mig själv med att inte andas.
Men så häromkvällen blev suget efter Tom Hanks för stort, igen. Så, hur problematisk visade sig Captain Phillips vara? Hur ensidigt ondsinta framställs de somaliska piraterna, och hur mycket amerikanskt råg i ryggen har kapten Richard Phillips fyllts med när han på internationellt vatten utanför Somalias kust ställs inför den första fartygskapning som utförts mot ett amerikanskt fartyg på 200 år?
Captain Phillips är baserad på en verklig händelse från 2009, då fyra somaliska pirater tog sig ombord på ett USA-flaggat containerfartyg på väg från Salalah i Oman till kenyanska Mombasa med kommersiella varor och biståndsförnödenheter.
Upptakten underblåser min skepsis. Vi får följa Phillips väg från hemmet i USA fram till han står på kommandobryggan i Oman: en lugn, lite grå, något rigid men alltid rättrådig tvåbarnsfar som oroar sig över yngsta sonens brist på initiativförmåga. Klipp till Somalias kust, där en bil dundrar över sanddynerna ner mot en kustby där allt är allmänt kaos, det skriks, skjuts med kulspruta upp i skyn, den nyanlända gangsterbossen manar på – ut och röva med er! – och konstant khat-tuggande män eggar varandra och drar med stirriga blickar ut på havet i sina motorbåtar.
Även om filmen visar att piraterna i grund och botten är lika mycket offer som den kapade besättningen är porträtten av de somaliska männen som individer rätt hopplösa.
I takt med att dramat utvecklas och filmen efter en timme närmast utvecklas till något av ett kammarspel då kapten Phillips kidnappats och hamnat i en klaustrofobiskt trång och kokande het livräddningsbåt tillsammans med de fyra piraterna, nyanseras bilden något. Att det i grunden är desperation som driver de forna fiskarna till sjöss för mer lagvidriga sysslor står klart, deras traditionella fiskevatten har dammsugits rent från innehåll av multinationella trålarfartyg.
Men längre än så tar vi oss inte. Även om filmen någorlunda tydligt visar att piraterna i grund och botten är lika mycket offer under omständigheterna som den kapade besättningen är porträtten av de somaliska männen som individer rätt hopplösa – de är giriga, visserligen lite baksluga men främst korkade, de tuggar oavbrutet khat och de korta stunder då de inte gör det bråkar de om det i stället.
Skådespeleriet är dock överlag mycket bra. Filmdebuterande Barkhad Abdi (född i Somalia men amerikan sedan tonåren) jobbade som taxichaufför innan han fick rollen som piratledaren Muse och han är ett fynd som lyckas förmedla den sargade intensitet och allt högre grad av desperation som Muse känner då kidnappningsaktionen växer långt ovan hans förmåga. Och Tom Hanks är... ja, så där bra som han överlag brukar vara, och särskilt i slutscenerna är han så övertygande trasig och traumatiserad att jag kommer på mig själv med att inte andas. Men att det var Abdi och inte Hanks som Oscarsnominerades för sin roll känns trots mina känslor för den senare helt i sin ordning.
Den nerviga intensitet som brukar vara Paul Greengrass kännetecken återfinns även här, men lustigt nog finner jag mig under den gastkramande sista tredjedelen främst sitta och längta efter Greengrass väntade återkomst som Bourne-regissör. Det vita kontra det svarta… det lämnar mig ändå inte i fred, bromsar mig från att helt sugas in i Captain Phillips.