En av mina all-time-favoriter när det kommer till skräck-sekt-giallos är Sergio Martinos All the Colors of the Dark. Edwige Fenech spelar en kvinna som efter att ha mist sitt barn tappar bort sig själv i ett kalejdoskopiskt, psykedeliskt Helvete, befolkat av djävulsdyrkare som bara måste ha med henne i sina svarta mässor. Vad är verklighet, vad är fantasi?
Vi har såklart även grannen som försvinner och bisarra mardrömmar där allt sker i slow motion och gamla tanter skrattar med munnen vidöppen.
Som vanligt i giallos (det vill säga visuellt snygga, italienska thrillers med sin storhetstid under 1970-talet, gjorda av regissörer som till exempel Dario Argento och Mario Bava) har vi den sporadiskt halvnakna, neurotiska, kvinnan, som oftast duschar, i kråmande, menlösa positioner. De ifrågasättande nära och kära samt terapeuten som man inte riktigt vet var man har. Är han ond eller god? Vi har såklart även grannen som försvinner och bisarra mardrömmar där allt sker i slow motion och gamla tanter skrattar med munnen vidöppen. Sist men inte minst: mördaren. I sann giallo-anda iklädd handskar och rock.
Vad som skiljer All the Colors of the Dark från många andra giallos är de ockulta skräckelementen. Här ligger fokus mer på form än på själva mysteriet. Det är sanslöst snyggt och påminner inte så lite om andra klassiker som Polanskis Rosemary's Baby eller Francesco Barillis The Perfume of the Lady In Black.
Bor man i Stockholm har man i kväll möjligheten att se Martinos klassiker på bio, då filmklubben Tutti i colori del Italia ordnar visning på Bio Rio klockan 19.