Den kom, den sågs, den demolerades. När den första fullängdstrailern till nästa sommars stora dinosauriefest Jurassic World nådde nätet på tisdagen var det många som blev besvikna. Huvudrollsinnehavaren Chris Pratt uttrycker känslan bäst på egen hand halvvägs in i trailern: »You went and made a new dinosaur? Probably not a good idea.«
För det vi ska få möta i Jurassic World i juni nästa sommar är alltså en genetiskt framavlad högintelligent hybriddinosaurie »that kills anything that moves« – till skillnad från den godmodiga mysdinon Tyrannosaurus Rex från Jurassic Park då, eller?
Tanken på en hybrid är inte ny, det har florerat mängder av manusversioner till en fjärde Jurassic Park-film sedan trean kom 2001, och i vissa förekom laboratorieutvecklade korsningar mellan dinosaurier och människor ämnade för militär strid, så vi ska kanske vara glada för att det här åtminstone verkar vara en hundraprocentig dinosaurie, även om vi inte får se mer än dess (rätt T-Rex-lika) ben i första trailern och inte kan vara säkra på vad som släpps lös på Isla Nublar den här gången.
Modern blockbusterbio i 3D kräver extrema tilltag och då räcker inte en blygsam sjumeters-Tyrannosaurus Rex långt.
Och även om vi som älskar originalet från 1993 förfasar oss vid tanken på att det ska krävas genetiskt manipulerade monsterdinosar för att locka biopubliken sommaren 2015 är det kanske inte så konstigt med tanke på att exempelvis Godzilla var rekordhöga 106 meter hög i årets reboot. Modern blockbusterbio i 3D verkar helt enkelt kräva extrema tilltag, och då räcker det väl inte med de i sammanhanget blyga sex-sju meter som en Tyrannosaurus Rex nådde i upprätt tillstånd.
Så vi får väl se. Min snart femårige, mycket dinosaurieälskande son var inte imponerad. »Pappa, kan vi inte kolla på den snälla dinosauriefilmen i stället«, frågade han halvvägs in. Och så avbröt vi, och knarkade Sam Neill, Laura Dern, Jeff Goldblum och deras första möte med brachiosaurusen för sjuhundratolfte gången.