När Malou von Sivers fick Stora journalistpriset twittrade jag en länk till ett videoklipp här på TVdags föreställande Malou dansande med en broccoli – ett av hennes många (oredovisade) Oprah Winfrey-plagiat – samt adderade texten: »Stora journalistkrisen? Sånt här får alltså Malou von Sivers hederspris för.«
Jag står till hundra procent för den kritiken. Samtidigt som det givetvis är helt rätt av Åsa Beckman i Dagens Nyheter i dag att returnera den kritiken mot mig, ur sitt perspektiv, då hon tycker att den är djupt orättvis.
Faktum är ju att det är just för att Malou von Sivers journalistik är ett så urbota slappt förvaltande av Ita Buttrose-arvet som jag är kritisk.
Vad jag däremot vill invända mot, i Beckmans krönika, är att min von Sivers-kritik skulle utgå ifrån att jag är med i ett drev av »diverse mediemän«, där Beckman dessutom lyfter fram endast just mig, karakteriserad som »den alltid lika cyniske Kjell Häglund« – och där denna cynism alltså ska ha någon sorts slagsida mot äldre kvinnor inom tv och media.
Sågningar stannar kvar längre i minnet än hyllningar. Men det duger inte om man vill kritisera någon annan för att vara kategorisk.
Hade Åsa Beckman bemödat sig med att titta närmare i mina flöden, både de sociala på nätet och mina publicerade texter, så hade hon fått stryka det där om »alltid lika cynisk«. Oftast är jag ju faktiskt översvallande positiv; tipsar, lovordar, länkar, hyllar – och då inte minst när det gäller suveräna rutinerade tv-kvinnor. Bara nu under den senaste tiden, alltså ungefär samtidigt som min kritiska Malou-tweet, har jag hyllat Lotta Lundgren, Anna Lindman, Renée Nyberg, Karin Laserow, Sue Perkins, Amy Holden Jones, Barbara Hall, Callie Khourie, Connie Britton, Lisa Kudrow, Katey Sagal… Hur många rutinerade tv-kvinnor har Beckman själv lyft fram under hösten? Dessutom har jag nyligen skrivit en lång text om hur kvinnlig journalistik historiskt nedvärderats jämfört med manlig, och då närmare bestämt just det journalistiska fält som Malou von Sivers rör sig inom och nu prisbelönats för. Faktum är ju att det är just för att jag tycker att Malou von Sivers journalistik är ett så urbota slappt förvaltande av Ita Buttrose-arvet som jag är kritisk.
Det ligger alltså lite mer engagemang bakom min tweet än Åsa Beckman tror – och kanske också mer cynism bakom hennes krönika.