När Bill Murray i och med Broken Flowers från 2005 gjorde sin första huvudroll i en Jim Jarmusch-film var det helt konsekvent – Murray hade efter sina bejublade insatser hos Sofia Coppola och Wes Anderson liksom växt in i Jarmuschs filmuniversum. Med sin luggslitna, sorgsna deadpan-stil och ett fett kapital med indie-cool var han en perfekt arvtagare till tidigare Jarmusch-favoriter som Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits. Att Murrays rollfigur i Broken Flowers är intill förväxling lik hans ensamme skådis i Lost in Translation (som släpptes två år tidigare) känns först problematiskt, men säger kanske också något om hur Jarmuschs stil influerade Sofia Coppola?
Med luggslitet sorgsen deadpan-stil och ett fett kapital med indie-cool blev Murray en perfekt arvtagare till tidigare Jarmusch-favoriter som Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits.
Murray spelar Don Johnston, en åldrad playboy i Fred Perry-kläder som strax efter att ha blivit dumpad sin femtielfte unga flickvän får ett anonymt rosa brev från en gammal flamma som avslöjar att han är orsak till en nu nittonårig son som eventuellt är på väg till honom för att ge sig till känna. Sporrad av sin granne, amatördetektiven Winston (Jeffrey Wright), ger han sig motvilligt ut i hyrbil för att beta av fyra presumtivt misstänkta kvinnor och försöka snappa upp ledtrådar – och en stillsam roadmovie tar sin början.
Broken Flowers vann Juryns stora pris i Cannes och känns som en klassisk Jarmusch-film i sävligt tempo, befolkad av vardagsabsurditeter och coola figurer. Bill Murray kör på i sin avskalade, minimalistiska stil och om han är briljant eller går på autopilot beror på ens eget tycke och smak.
Som alltid hos Jarmusch är castingen oklanderlig. Sharon Stone är kongenial som småkitschig raceränka, Frances Conroy från Six Feet Under är fantastisk som vanligt, Tilda Swinton gör en ciggmuttrande insats som ilsk white trash-brutta. Och Jeffrey Wright som småbarnspappa besatt av kriminalromaner är kul – han och Murray gör ett omaka par som är väldigt rart och en av filmens stora behållningar.
Jarmusch har alltid haft fingertoppskänsla nog att samla ihop rent djävulska soundtrack, från träskbluesen i Mystery Train via Tom Waits sordinerade toner i Night on Earth till RZA:s instrumentala hiphop i Ghost Dog. Broken Flowers är inget undantag med ett grymt soundtrack som domineras av den etiopiska jazzens gudfader Mulatu Astatke – vars hypnotiska, tajta låtar upphöjer Murrays ensamma sittningar i hyrbilen till stor filmkonst.
Broken Flowers slutar gåtfullt och om det är en lite lat utväg av en regissör som inte förmår knyta ihop säcken ordentligt eller något mycket större är en öppen fråga. Jag lutar åt det senare och rekommenderar att man inte ser filmen mol allena – det finns en del att diskutera efteråt.
Broken Flowers visas på Viasat Film Nordic i kväll kl 21.