Hörni vilka knasbollar de var förr i tiden! De åt liksom skitkonstiga grejer, typ bara pungkulor och ögonglober och hade kryddnejlika och/eller banan i allt!
Konceptet som Historieätarna bygger på leder till det rätt fåniga synsättet att vi i dag äter så himla gott, bra och normalt, men att folk i precis alla andra tider (och »andra tider« kan vara 1700-talet såväl som 1970-talet) var ena tokiga ena som hatade kryddor och inte fattade ett dyft av vad som passade ihop med vad.
I Supersizers är det bruttan som är den roliga: Sue får svarta tänder. Sue trär en stekt fågel på huvudet. Sue halvkräks upp Bailey’s på bordet i 1980-talsavsnittet.
Men vi behöver ju bara kolla på vilket kockprogram som helst för att inse att vi ju inte är ett dugg bättre idag, i Top Chef som vi skrev om häromdagen lagades det exempelvis risvälling med fisksås-kolasås. Vet inte om det är ett dugg bättre än skinka i blommig maräng.
Men det är en parantes. Och visst. Historieätarna vore såklart ett bra mycket mindre roligt program om kockarna inte valt ut de mest spektakulära kött- och inälvsrätterna, eller om de i stället serverade alla de där rotfrukterna som kockarna faktiskt i varje avsnitt påpekar att folk åt mest.
Historieätarna är dock inte ett originalformat utan bygger på BBC:s fantastiska Supersizers Go och Supersizers Eat, som gick säsongerna 2008 och 2009 och började året innan med att BBC Four för en temavecka om den edwardianska eran gjorde engångsprogrammet Edwardian Supersize Me. I dessa program är det Giles Coren, matrecensent och journalist, samt min idol Sue Perkins som frossar sig genom tidsepokerna.
I Supersizers är det inte snyggt och svalt och oklanderligt och stockholmshipster som det ibland kan vara i Historieätarna. Framför allt är Sue inget av ovanstående. Äntligen är det snubben som oftast får leverera fakta och bruttan som är den roliga: Sue får svarta tänder. Sue trär en stekt fågel på huvudet. Sue halvkräks upp Bailey’s på bordet i 1980-talsavsnittet. Sue går bananas med moucher i hela nyllet när hon är Marie Antoinette och kastar ur sig oneliners som »This is the colour of sadness« (om en grå gelé gjord på grisfot) eller »I’ve never before felt defeated by food«. Hon trillar runt i osmickrande outfits och är oftare packad än nykter… ah, hon är fantastisk!
Sue Perkins är komiker i grunden och gjorde förra året en fantastisk komediserie med sig själv i huvudrollen, Heading Out. Den som gillar QI känner säkert igen henne som återkommande panelsittare där, hon har vunnit engelska dirigentprogrammet Maestro och är kanske mest känd som en av programledarna för förtjusande The Great British Bake Off. (För övrigt dyker Bake Off- Mary Berry upp som gästkock i 50-talsavsnittet!)
En skillnad mellan Supersizers Go och Historieätarna är att originalet inte begränsar sig till sitt hemland. Nej, Sue och Giles provar även att leva i Marie Antoinettes hov och i antika Rom där de får käka maneter och Sue måste testa att vara det astråkiga »vestal virgin« och i celibat vakta en eld i 30 år… ett snedsteg och man blev levande begravd.
»If you rock back and forth when you eat you know it's not a good sign« säger Sue med slutna ögon och pinad min i The Supersizers Go: Wartime, när hon våndas med snigelskal krasandes mellan tänderna. Aldrig har det varit så roligt att se någon leka med maten!