Man kan inte skriva om Torpederna på TV4 utan att nämna Johan Rencks Ettor & nollor. Den var för mig och många andra fjolårets överraskning. Lanserad som »gangsterdrama« var det en sorts dråplig ny-noir, eller som en nära vän vill att jag skriver – nyrealism. Jag vet inte vilket som är bäst.
Faktum är att Torpederna, liksom Ettor & nollor i fjol, har en helt egen, ursvensk grundton som inte är en stilövningskopia av något som helst annat.
Min hjärna skapar en möjligtvis långsökt men ändå, tror jag, korrekt ordning i de här två företeelserna. Torpederna, som kallas dramakomedi, är på väldigt många sätt lik Ettor & nollor. Inte bara i attacken, satsningen på något nytt, rakt och ärligt, utan också i stilen där nämnda ny-noir är mig egen beskrivning. Nu kan det ordet aldrig spridas eftersom det är alldeles för fult i skrift, men det ligger i alla fall bra i munnen. Den stora skillnaden mellan de två serierna är att Ettor & nollor var vågat »stukad« – ett ord jag lärde mig från någon som jobbade med TV4:s nyheter i begynnelsen, då även deras nyhetsinslag inte bara skulle vara välvinklade utan även »stukade«, mer som ett featureinslag och med en personlig och gärna väldig driven tonalitet – och Torpederna mer är en kompakt och balanserad blandning av lugn vardag och och intensiv, till och med snygg, action. Trovärdigt, är det ord jag helst vill använda.
Och då kommer vi in på varför Torpederna är så enormt betydelsefull för framtidens svenska tv-drama.
Kommer ni ihåg när vi plötsligt upptäckte att även vi i Sverige kunde göra action med höga production values? Det var ungefär när filmen Jägarna kom. Den följdes av ett par Johan Falk-filmer som jag då tyckte var verkligt bra actiondrama, något som nu kan verka skrattretande. Jag stod på barrikaderna och hävdade sturskt att detta hade jättestort värde för svensk film, svenska biobesökare, ja ta mig fan om inte hela vårt samhälle hade fått en helt ny hörnsten och nu kunde påbörja sitt bygge för att bli en världsstat att räkna med. Möjligtvis tillkom de här slutsatserna en sen kväll på stockholmskrogen Pelikan. Eller så var det bara mjölkigt trista Kvarnen, men mitt minne vill göra saken aningen mer ärofylld.
Det var, inser jag nu, en falsk framgång. Det vi ser med Ettor & nollor och Torpederna är ett tillbakatagande av ett riktigt, äkta manussjälvförtroende – tänk Mannen på taket och Mannen från Mallorca – och kanske även en återkomst av auteuren i svenskt drama.
Det som slutligen avgör saken för mig är att jag associerar till en av mina favoritgenrer i hela världen – den franska polisfilmen. Taxi-franchisen, De blodröda floderna etcetera. Där är humor, driften med Dupontarna-polisernas inkompetens, en vital beståndsdel. Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels är den engelskspråkiga motsvarigheten, men bör ses som en överstånden fluga vid det här laget, även om deras gangstertema ligger nära de nya svenska satnsningarna.
I Torpederna ser vi också ett inslag av humor och det är lätt att dra slutsatsen att de har inspirerats av ovanstående trender. Men faktum är att serien, och dess fjolårssyskon, har en helt egen, ursvensk grundton som inte är en stilövningskopia av något som helst annat.
Om jag var Jan Gradvall och ägnade mig åt två- eller treordsrecensioner skulle jag skriva: Ni fattar, snart.
För med framgångarna för de här drivna post-Bron-auteursatsningarna kommer vi att bli bjudna på så jävla mycket bra gräsrotsdrama från unga personer som bara vill göra cool tv. Även om det är Herngren och Renck som nu står i stäven och pekar framåt, så kommer de tillströmmande kreatörernas output att vara deras förtjänst, deras arv. Och därmed: Peace out från den pretentiösa kristallkulan. Gå ut till tv-soffan och ha kul med Torpederna.