Jag tillhör dem som mest kände mig deprimerad efter pilotavsnittet av Gotham. Jag orkade inte ens gå in i detalj på mina känslor, jag skrev bara en kort uppgiven kommentar under Björns recension där fraser som beige och grovt tillyxad, noll risktagande och inget som överraskade ingick.
Men jag har ju alltid hållit Läderlappen som min favorit bland DC-figurer sedan barnsben, knarkade som så många andra The Dark Knight Returns och Year One under mina första tonår, gick all in när Tim Burton gjorde Batman 1989 och tappade väl som så många andra intresset framåt Joel Schumachers urspårningar vilket sammanföll med att jag flyttade hemifrån och på något sätt tappade kontakten med min barndoms kärlek, en kärlek som delvis fick nytt syre i och med Christopher Nolans pampiga trilogi, även om jag aldrig hittade tillbaka till serieversionen igen, jag tror jag tappade den någonstans kring Knightfall-eran, det bör väl ha varit 1993.
Åtta avsnitt in i första säsongen får man väl ändå säga att det har repat sig, även om det fortfarande vinglar kraftigt.
Hur som helst – efter Nolan har vi fått Gotham. Och även om jag som sagt var gruvligt besviken på piloten, går det ju med den historiken inte bara att ge upp.
Och åtta avsnitt in i första säsongen får man väl ändå säga att det har repat sig, även om det fortfarande vinglar kraftigt och känns högst osäkert om serieskaparna har koll på vad de håller på med egentligen.
Men vad jag gillar är att de har låtit serien ta ut svängarna betydligt mer än vad piloten gav sken av. Det är rätt våldsamt emellanåt, låt så vara långt ifrån den gråtonade, humorbefriade värld som Nolans Gotham existerade i. Det framstår ofta som att de siktar in sig på att spegla en värld rätt lik den bitvis komiskt absurda men likväl svarta tillvaro som Tim Burton skildrade i sina filmer, men tyvärr saknas det rätta handlaget och de trillar ofta ner i källaren och finner sig stå knädjupt i plojigt trams som hade funkat bättre på 1960-talet när Adam West rattade omkring Batmobilen på Gothams gator på tv.
Och de måste väl för den delen ändå ta och lugna ner sig lite? Kommen en tredjedel in i första säsongen så känns Oswald Cobblepot snart vara redo att bli The Penguin på heltid, och är det inte tänkt att vi ska befinna oss ungefär femton år före Batmans »födelse«? Ska Penguin gå omkring på Gothams gator och vara någon sorts supermaffiaskurk i ett och ett halvt decennium innan någon på allvar börjar sätta sig upp mot honom? Likaså tog det inte mer än fyra-fem avsnitt innan vi förstod att Harvey Bullock egentligen är en fin kille under den till synes genomkorrumperade snutytan, borde inte det också ha fått ta lite längre tid? Och hur länge kan de egentligen låta Edward Nygma vara allmänt creepy och kasta gåtor omkring sig i varje avsnitt innan vi får se honom transformeras till The Riddler? Det känns som att väsentliga delar av Batmanuniversat kommer att ha hunnit slå ut i full blom redan innan första säsongen är över, vilket känns rätt problematiskt med tanke på att Bruce Wayne ännu bara är en tween, måsåvara en mycket lillgammal sådan.
Ska Penguin gå omkring på Gothams gator och vara någon sorts supermaffiaskurk i ett och ett halvt decennium innan någon på allvar börjar sätta sig upp mot honom?
Kanske är det också här någonstans grundproblemet i Gotham ligger. Jag får känslan av att det finns en konflikt mellan en grundläggande ambition att berätta en förhållandevis mörk historia om James Gordons tidiga år som polis i ett allt mer korrumperat Gotham, kontra en önskan från nervösa producenter att göra serien så infriande som möjligt för The Casual Batman-fan. Resultatet blir en serie med för många ansikten – både bildligt och bokstavligt, med tanke på att de snart hunnit hinta om varje rollfigur värd namnet i Batmans värld (och nästa vecka är det dags för en till… den som vill veta i förväg kan ju bara kolla vad episoden i fråga heter).
Och de måste för den delen ta och göra något åt James Gordon i allmänhet och hans relation till sambon Barbara i synnerhet. Stackars Ben McKenzie och Erin Richards! För att stå i mitten av serien är McKenzies rollfigur synnerligen hopplöst skriven, och stackars Barbara har ju inte haft en enda vettig funktion hittills i serien bortsett från att stå och se orolig ut i deras bisarrt flådiga lägenhet varje kväll när Gordon kommer hem från jobbet. Jo för den delen, hon gjorde tvärtemot som hon blev tillsagd i förra avsnittet vilket höll på att kosta Gordon och Bullock livet. Typiskt tjejer! Och nu verkar hon redo att börja ta till flaskan, vilket väl lär betyda mer trubbel för Gordon som redan går runt med en ständig bekymmersrynka i pannan. Nej, Gotham har inte direkt övertygat gällande kvinnoporträtten, även om det var lite roligt att Fish Mooney den här veckan lät sin skröpliga gamla mamma (var det väl?) sitta och skråla på scenen i stället för att ha de sedvanliga strippklubbsscenerna som bakgrundsfond.
Gotham är fortfarande en serie med stora problem. Men utan att riktigt kunna sätta fingret på varför, ser jag numera ändå fram emot varje veckas avsnitt. Kanske är jag helt enkelt bara lite som James Gordon, som ju också drivs av ett till synes tröstlöst hopp om en ljusare framtid för Gotham.
Gotham episod 8 går på C More i kväll kl 21. Finns även på C More Play och Filmnet.