EM-kval: Montenegro–Sverige (Kanal 5 lördag kl 20:45)
En sak får man ändå ge Erik Hamrén. Han är kanske inte så bra på att prata om taktik i tv, gör kanske inte alltid klockrena uttagningar, har en övertro på att inställning slår organisation, är ibland för långsint för landslagets bästa och har en något bekymmerslös inställning till hur man balanserar ett landslag, men… han är inte rädd för att prova nya saker. Få andra svenska förbundskaptener har, på gott och ont, experimenterat lika mycket med såväl uppställning (från 4-2-3-1 till 4-4-2, från 4-3-1-2 till 4-3-3) som ersättande av spelare. Inte sällan också på ett rätt osentimentalt sätt – minns petningar av Källström, Jonas Olsson, Safari, Wendt och Kacaniklic.
Att snålspela mot Österrike borta och Ryssland hemma är inte det lättaste, särskilt inte för ett svenskt landslag, men man kan i alla fall räkna ut hur. Montenegro borta är en annan sak.
Alla nymodigheter faller så klart inte väl ut. Jag har till exempel fortfarande inte riktigt fattat varför man ska spela med vänsterfotad högerback när Johan Larsson varit en av Allsvenskans bästa spelare år efter år på just den positionen och MFF:s Anton Tinnerholm både är i finfin form och fått prova på internationellt spel på en väldigt hög nivå.
Men när han får så mycket (ofta ganska motiverad och välformulerad) kritik ska man kanske också lyfta fram det positiva. Efter en närmast katastrofal vår har Hamréns svenska landslag den här hösten för första gången sett, nåja, hyfsat solitt och smart ut. Han har justerat det tidigare underläget på centralt mittfältet, stabiliserat backlinjen någorlunda med en formstark Andreas Granqvist och fått med sig vettiga resultat från alla tre kvalmatcher så här långt.
Inför matchen mot Montenegro har Hamrén till och med tagit den minst sagt styvmoderligt behandlade Oscar Wendt, som alltså spelar relativt regelbundet i ett topplag i Bundesliga, till nåder igen, även om det skedde först efter ett återbud från Martin Olsson. En glödhet Guidetti har lyfts in i truppen och Malmös framfart (nåja) i Champions League sätter spår i trupputtagning efter trupputtagning. Och han har - när gamla favoriter som Elmander, Toivonen, Elm och Jonas Olsson skadat sig, insjuknat eller hamnat på klubblagsbänkar – inte valt de säkraste alternativen, utan medvetet provat nytt och lyft in Forsberg, Helander, Bahoui, Kiese Thelin och så vidare.
Många pilar under hösten har liksom pekat åt rätt håll.
Varför vänsterfotad högerback när Johan Larsson i åratal varit en Allsvenskans bästa och MFF:s Anton Tinnerholm både är i toppform och fått prova på internationellt spel på högsta nivå?
Men de har gjort det i matcher där man vetat ganska exakt var man har motståndarna. Att snålspela mot Österrike borta och Ryssland hemma för att nå vettiga resultat är för all del inte det lättaste, särskilt inte för ett svenskt landslag, men man kan i alla fall räkna ut ganska lätt hur det skulle kunna göras. Montenegro är en annan sak, särskilt på bortaplan. Den lilla, unga rest-jugoslaviska fotbollsnationen spelade sin första landskamp för 7 år sedan och har sedan dess varit ett oförutsägbart, ojämnt landslag som kan spela jämnt mot storlag, men också, som i pågående kval, komma från Liechtenstein med bara oavgjort, utan att ens ha gjort mål.
Det är ett landslag där topparna är imponerande höga. Stefan Savic må ha varit en säkerhetsrisk i de få matcher han gjorde i Manchester Citys tröja, men har vuxit ut till en utmärkt Serie A-mittback efter flytten till Fiorentina, och Marko Basa från Lille är en minst sagt duglig försvarare. Anfallet är oroväckande vasst för ett svenskt försvar som för all del kanske inte gör de iögonfallande misstagen längre och har täppts till bättre, men som fortsätter att släppa in mål. Mirko Vucinic gjorde i och för sig en Chippen och drog till den penningstinna, lite svårbedömda arabiska fotbollen i somras, men var innan dess en obehagligt mångsidig forward och även om Stevan Jovetic, efter en lovande inledning på säsongen flyttats allt djupare in i Manchester Citys frysbox, är han i sina bästa stunder fortfarande en världsanfallare.
Det finns frågetecken kring Montenegros offensiva stjärnors form, men kanske ännu mer kring lagets sammansättning i stort. Utöver storstjärnorna består truppen av spelare från mindre ryska klubbar, några från grannländerna och ett par som gjort Tobias Hysén sällskap borta i den kinesiska ligan. Enskilda spelare skrämmer, helheten gör det inte.
EM-kval: Skottland–Irland (Kanal 9 fredag kl 20:45)
Man kan nog inte känna sig mer hemma på bortaplan än vad Irland kommer göra i den här matchen. Celtic Park, där matchen spelas, är ju i vanliga fall hem åt lag som har lika många, och starka, band till Irland som till det egna landet.
I en grupp där Tyskland dabbat sig och Polen går starkt kan den här matchen också bli väldigt avgörande för hur många lag som egentligen vill blanda sig i kampen om EM-platserna. En vinst för hemmalaget, Skottland alltså trots allt, skulle innebära att vi fyra omgångar in i kvalet har fyra lag som faktiskt är med. Det trodde man ju definitivt inte på förhand.
EM-kval: Italien–Kroatien (Eurosport 2 söndag kl 20:45)
Toppmöte i grupp H, båda lagen står på nio poäng efter tre spelade omgångar och hade det här varit ett »gli azzurri« lett av någon annan än Antonio Conte hade man, om man är en aning fördomsfull, kanske kunnat förvänta sig en kontrollerad oavgjord match. Alla skulle kunna vara hyfsat nöjda med ett sådant resultat.
Men med Conte vet man ju inte. Att Juventus fick tillbaka sin dominerande ställning i Serie A berodde i väldigt hög utsträckning på att Conte inte nöjde sig. Med någonting. Juventus sprang mer och slet hårdare än motståndarna för att det var vad Conte krävde. Eftersom det var vad han själv gjorde som spelare.
Ska han lycka göra samma sak med ett Italien som såg småtrött ut i sommarens VM är Kroatien, med framför allt ett mäkta imponerande mittfält, ett bra första prov.