Jag tänkte skriva om Paddy Considines Tyrannosaur här. Jag borde ha skrivit om Paddy Considines fantastiska Tyrannosaur här. Men sedan såg jag att Kanal 5 visar den avlidne Tony Scotts Déjà Vu och möjligheten att lyfta fram ett sorgligt underskattat stycke filmhistoria blev för frestande.
Om Man on Fire från 2004 är deras Aguirre, Wrath of God så är Déjà Vu onekligen Scotts och Washingtons egen Woyzeck.
För jag tror, och hävdar, fortfarande att kombinationen Tony Scott/Denzel Washington är det i särklass viktigaste samarbetet den amerikanska actionfilmen har sett den här sidan millennieskiftet. Mellan 2004 och 2010 gjorde de fyra filmer tillsammans, ofta lika hutlöst underhållande som håglöst skiftande i kvalitet.
När Scott gick bort under tragiska omständigheter 2012 påstod jag att hans samarbete med Washington i framtiden kommer att omskrivas som ett actiongenrens Herzog och Kinski. Jag står fast vid det. Och om Man on Fire från 2004 är deras Aguirre, Wrath of God är Déjà Vu onekligen deras Woyzeck. Konstig, ojämn och med de flesta reglagen på max (Tony Scotts klassiskt mättade färgfilter, det så kallade Pepsifiltret, går här på högvarv) men likväl en actionpärla som blandar allvar med underhållande orimlighet.
ATF-agenten Doug Carlin utreder en explosion ombord en färja i New Orleans och invigs i en högteknologisk statlig gren med möjlighet att se bakåt i tiden. Manusförfattarna Terry Rossio och Bill Marsilii lär ha knaprat en hel del syra i arbetet med filmen för färden Déjà Vu erbjuder är lika orimlig som den är psykedeliskt kittlande.
Och filmen rakt igenom står Scotts regi och Washingtons överdrivna allvarsamhet som en monolit över en nästan perfekt symbios. Tillsammans skapade de renrasig actionunderhållning, med Déjà Vu gjorde de det helt utan hänsyn till allt vad god smak heter. På bästa möjliga vis.