Det känns som en tagg i mitt hjärta att The Newsroom återvänder med en tredje säsong. Och allt beror på Aaron Sorkins i förtid nedlagda Studio 60 on the Sunset Strip.
Så här ser jag på The Newsroom: Första säsongens första scen slog an en ton drypande av patos. Med ett gonggong-slag ringde den in vårt samhälles elfte timme. Därefter kvarstod tyngdpunkten på patos och man fyllde på med intressanta karaktärer i en kapabel ensemble. Den avslutades – okej. En trevlig intellektuell övning.
Jag trodde – inte en chans att den blir förlängd. Var, i detta öppna predikande och frossande i mediebranschens interna angelägenheter fanns kroken som kunde ryckas fast publikens hjärta?
Det finns delar av The Newsroom som jag älskar: Don Keefers stadiga utveckling, i våra ögon, från skithög till älskvärd skithög; Sloan Sabbith när hon går från genre-pingla i första säsongen till en allt fulare (på ett bra sätt), komplex och förmänskligad karaktär i slutet av den andra.
Sorkin misslyckades i den stora publikens ögon med att smyga in politiken, kamouflera den under ett lager finspelat drama, i sin förra serie, Studio 60 on the Sunset Strip. I The Newsroom spelar han i stället med öppna kort. Nyheterna, och därmed intrigerna, handlar om storpolitik, punkt slut. Will McAvoys (Jeff Daniels) nyfrälst samhällsengagerade hjärta klappar för att ge väljarna bättre underlag för sina beslut.
Missförstå mig inte, det finns delar av The Newsroom som jag älskar (utöver samhällsfrågorna): Don Keefers (Thomas Sadoski) färd, i våra ögon, från skithög till älskvärd skithög; Sloan Sabbiths (Olivia Munn) utveckling från genre-pingla i första säsongen till en allt fulare (på ett bra sätt), komplex och förmänskligad karaktär i slutet av den andra; och förstås allt med Charlie Skinner (Sam Waterston).
Jag vill åskådliggöra skillnaderna mellan Studio 60 on the Sunset Strip och The Newsroom så här:
Den ena: Glamour, kärlek, drogmissbruk, goda intentioner, extremt hög kompetens och närmast perfekt sammanhållen dramaturgi (även på metaplanet, det vill säga i komedishowen de producerar).
Den andra: Skitnödighet, kärlek, klantighet, tillfälligt tillblixtrande kompetens och ojämnt fokuserad dramaturgi och tematik.
Den ena: Avbröts mitt i första säsongen, för att efter stor fördröjning få sina avslutande, snabbt genomhastade avsnitt.
Den andra: Förlängs, och förlängs igen. Trots att Aaron Sorkin själv inte tycks ha mycket mer att säga. Tredje säsongen är bara sex avsnitt lång, något Sorkin själv lär ha propsat på. Han har sagt i en intervju att han »ärligt talat inte vet vad ett sjunde avsnitt skulle ha handlat om«.
Och jag får inte ihop det. Hur den första knappt lockar tittare nog för att överleva en hel säsong medan den andra efter tre säsonger kapas vid sina skakiga knän av sin skapare.
Uppenbarligen har jag hållit er förment intellektuella som tittar på och hyllar The Newsroom i alldeles för hög aktning. Era smaklökar är som ett barns. Allt ni vill ha är en Brasse-kaka. När ni kunde få sachertårta.
Mer specifikt finns det en hel uppsättning saker som stör i The Newsroom. Temat för dem är att serien bär en seriös mask med under ytan är en hafsigt hopkommen såpa.
Huvudstoryns genrebrytande klimax i säsong två blir ett effektivt antiklimax. En extern källa vars ambition är att sätta dit hela ACN:s nyhetsdivision för att hans son tog livet av sig? Som deep throat-ar Charlie Skinner i ett underjordiskt garage? Kom igen, när blev det här en thriller?!
Wills frieri till Mackenzie (Emily Mortimer). Hur hon tackar ja. Hur de berättar det för kollegerna. Publikfrieri som passar bättre i komediserier av sorten How I Met Your Mother – där det kunde ha gjort succé.
The Newsrooms splittrade natur är till och med pinsamt redovisat i dessa två trailers. Först, andäktigt politiskt drama med extremt höga insatser:
Sedan, lustiga miner, armviftande, relationsfnurror och – pukor och trumpeter följt av ett tufft elgitarr-riff:
The Newsroom är numera tv-världens version av Fem myror-Brasses korvkaka: allt gott på en och samma gång, resonerar Brasse (sockerkaka, varmkorv etcetera), hur kan det gå fel?
Tydligen är det just såna här enkla knep som går hem hos publiken. Betänk då att serieskaparen själv stod på en helt annan barrikad med The West Wing, där drama-baket alltid resulterade i en överdådig, smakrik och likörspetsad vuxentårta. Vad har hänt med dig, Aaron Sorkin? Varför gör du det här valet?
Och varför kunde jag inte få njuta av tre säsonger av Studio 60 on the Sunset Strip i stället? Vad är det egentligen för fel på alla er andra? Uppenbarligen har jag hållit er förment intellektuella som tittar på och hyllar The Newsroom i alldeles för hög aktning. Era smaklökar är som ett barns. Allt ni vill ha är en Brasse-kaka. När ni kunde få sachertårta.
The Newsroom säsong 3 har premiär på HBO Nordic den 10 november.