Clik here to view.
»Baserat på ett format skapat av Carina Berg« står det i eftertexterna, men förutom titeln har Uggla flyttar in få beröringspunkter med förlagan. Där Bergs kändismöten var varma, nära och kryddade med absurdistiska humorinslag är Uggla-varianten lågmäld, surmulen och avvaktande. Don efter person, antar jag. För många verkar programmet ha flugit helt under radarn, när det nu är dags för säsongsfinal ikväll. Så varför tycker jag om det?
Premiss: Magnus Uggla besöker diverse för honom främmande miljöer. Om man räknar bort Så mycket bättre-polaren Olle Ljungström och möjligen Gul & Blå-grundaren Lasse Knutsson är Magnus den enda kändisen i sällskapet, vilket är uppfriskande i det nutida realityklimatet. I stället flyttar han in på en cirkus, ett äldreboende eller hos kapucinermunkar.
I kväll flyttar han in på Eksjö ingenjörsregemente och det blir en halvtimme av typiskt uggliska kommentarer som »den här jävla naturen... den är ju fucking överallt i skogen«.
Mitt första intryck var att programmet är för snyggt för sitt eget bästa. Estetiken är utsökt, genomtänkt, komponerad ruta för ruta på ett närmast stillbildsfotografiskt sätt. Men det skapar också en distans. Dessutom händer det inte så mycket. Uggla dyker upp, ställer lite frågor, klagar över dålig sömn och åker hem igen. Några avsnitt in växer dock känslan av att TV4/Strix förtjänar uppskattning för denna vackra bagatell. Att göra något så tystlåtet och till ytan... riktningslöst? Det hedrar dem.
På fem avsnitt har det även polerats fram några ljuvliga tv-ögonblick. Som när Uggla tror att cirkus-Karmen kallar honom »sexig« och skiner upp, innan han förstår att hon i själva verket sa »sexti«:
Eller när han får munken Marek att rodnande erkänna att han ibland misslyckas med att hantera förbudet mot sexuell självtillfredsställelse och de förenas i en varm kram av samförstånd.
I kväll flyttar han in på ingenjörregemente och det blir en halvtimme av typiskt uggliska kommentarer som »den här jävla naturen... den är ju fucking överallt i skogen«. I övrigt är han allmänt avig och tröttsamt gubbig, han frågar den manliga rekryten om han funderat över hur det skulle kännas att döda någon och den kvinnliga rekryten om hon har pojkvän (suck). Han räddar ändå upp det med en påföljande genuin nyfikenhet. Jag kommer att sakna honom i rutan.
