Innehåller spoilers för Person of Interest, säsong 4, episod 6, Pretenders.
Person of Interest är kanske den tv-serie som jag är mest nöjd över att ha fortsatt följa trots att alla andra slutade. Visst har den haft sina svackor, men nu sitter man ändå här med fyra säsonger i ryggen och slås av insikten att det faktiskt har blivit så bra som man ändå anade att det kunde bli. Senaste avsnittet, Pretenders, är ett utmärkt exempel på hur väl serien har blommat ut.
En serie som är lika delar Philip K Dick och Den Nakna Pistolen. Och någonstans på vägen lärde man sig acceptera allt det här.
Mycket har hänt sedan CBS premiärade Person of Interest hösten 2011. Jonathan Nolan har lyckats hålla serien vid liv trots hot om nedläggningar efter varje säsong – något som bör ses som en stor bedrift med tanke på att han har varit tvungen att spä ut sitt invecklade long arc med lökiga »veckans brott«-avsnitt för att inte tappa tittare. I denna kontext tycker jag ändå att han har varit djärv i hur han har envisats med att sätta upp tydliga premisser för vad Person of Interest är och inte är. Till följd av detta får vi nu en serie som är lika delar Philip K. Dick och Den Nakna Pistolen. Och någonstans på vägen lärde man sig acceptera allt det här.
Pretenders är Person of Interest när det är som bäst. Här låter man avsnittet fungera som en slags omvänd babushka, där veckans case hela tiden övergår i något större. Vi börjar med ett nytt »number« – Walter Dang. Han jobbar för ett försäkringsbolag och lever ett till synes normalt liv. Snart visar det sig dock att han leker poliskommisarie på sin fritid och att han har börjat undersöka fallet med sin kollegas döde bror, Abel. Det borde han förstås inte ha gjort. Tungt beväpnade bad guys är honom strax i luven och nu är det upp till Reese och Shaw att skydda honom.
Det framkommer snart att det är två grupper som vill åt Walter, varav den ena av dem jobbar på uppdrag åt Elias, den George Costanza-liknande ledaren av den undre världen. Reese begär en sitdown med Elias och blir inbjuden till den vapenmässa som är hans gömställe. Här byter avsnittet skepnad. Walter Dang går nu från fokuspunkt till comic relief på två röda. I stället utvecklas handlingen till ett intrikat gängkrig mellan Reese, Elias grabbar och de kalkylerande hoodratsen i »The Brotherhood«. Här kastar man in en massa slumpmässig skottväxling mest för sakens skull och jag tror inte att någon tittare egentligen bryr sig om vem som blir skjuten eller varför i det här läget. Detta är den pajiga »veckans brott«-biten av serien, om ni så vill.
Här ser vi några av Baudrillards och Kurzweils mest spännande teorier applicerade i populärkulturen. Det är övervakningsteknologi, robotetik, informationskrig.
Parallellt med det här får vi följa med Finch på en lurig resa till Hong Kong. Officiellt är han där för att besöka ett tech-konvent dit han har blivit inbjuden för att presentera en studie i »Precautionary principles in neuro-evolutionary decision making systems«, men det är förstås bara ett svepskäl. Han iscensätter ett väpnat rån i vilket han och konventdeltagaren Beth Bridges blir av med sina grejer. När de sedan jagar rätt på tjuven har Finch redan buggat hennes laptop. I nästa scen ser vi Beth ringa och stämma träff med folket på Decima i New York. Vi förstår att Finch har planerat det hela, att det här är hans bakväg in till Greer och Samaritan.
Här peggar Nolan alltså upp för ytterligare en rond i det unika maktspelet mellan Finch och Greer. Jag älskar det. Främst beroende på att det tangerar mycket av vad jag tycker är intressant med min utbildning i Digital Culture. Här ser vi några av Baudrillards och Kurzweils mest spännande teorier applicerade i populärkulturen. Det är övervakningsteknologi, robotetik, informationskrig. All the gooey stuff.
Men Person of Interest vore inte Person of Interest om man inte blandade högt och lågt. För samtidigt som man jobbar med det här teoretiskt högtflygande berättandet i den långa bågen håller man kvar karaktärer som Reese, Shaw och Fusco på basal Law & Order-nivå i varje avsnitt. Serien tillåts blanda Panopticon-referenser med orealistiskt våld och billig metahumor. Man köper det för vid det här laget har man lärt sig precis hur Nolans ramverk ser ut.
Jag ska inte påstå att serien är helt oproblematisk, men det är en väldigt underhållande balansgång att följa. Hoppas att de lyckas hålla lika hög nivå genom hela säsongen nu.
Tänkte ni på att…
- Finch, i renaste Cesar Millan-anda, helt plötsligt har lärt sin holländska kamphund att förstå engelska?
- Elias verkar ha anlitat samma inredare som Barney Stinson gjorde till sitt »Fortress of Barnitude«?
- Banks van Hess var ett så pass töntigt namn att man smög in en meta-pik om det i manus?
- »Precautionary principles in neuro-evolutionary decision making systems« skulle vara mycket svårt att säga snabbt fem gånger?
Person of Interest visas på CBS i USA och, med två veckors fördröjning, på C More här i Sverige.