This is Halloween! Ett oerhört lämpligt tillfälle att kura upp i soffan med en binge godis och en mysig rysare. Här är tio utvalda topptips!
RABID (1977)
En tjej som råkar ut för en otäck motorcykelolycka hamnar på sjukhuset där en plastikkirurg gör en avancerad hudtransplantation för att rädda hennes brännskadade kropp. Hon överlever, men hennes kropp utvecklar en fallosliknande gadd under armhålan, och hon får dessutom en svår blodtörst. Hon suger blod från flera offer, som snart förvandlas till galna zombies som sätter skräck i hela Montreal. Ex-porrstjärnan Marilyn Chambers gjorde huvudrollen i body horror-mäster David Cronenbergs smarriga lågbudgetskräckis, som känns isande aktuell i dessa ebola-tider.
SPLICE (2009)
Sarah Polley och Adrien Brody spelar ett par forskare som odlar fram hybrid-DNA för ett läkemedelsföretag – och i hemlighet klonar de samtidigt fram en människoliknande varelse som först ser ut som en degklump, sen blommar ut till en pilsk sex kitten med mangaögon, fotomodellsbröst och fjärilsvingar. Splice, av Vincenzo Natali som fick sitt genombrott med lågbudgetscifi-klassikern Cube, är inte helt fulländad men ändå såpass egensinnig och over the top att den är värd att se. En lightfuturistisk thriller om nördiga forskare som leker Gud och får betala dyrt, med svartsjuka, stympning, och obekväm sex som ingredienser. Och en riktigt obehaglig sekvens som skulle fått Natalis landsman Cronenberg att belåtet putsa glasögonen.
DRAG ME TO HELL (2009)
Det börjar oerhört lovande med den gamla Universal-vinjetten, 1970-talsmodellen med de där lagom suddiga molnen som snabbt glider över loggan. Och upplägget är gammeldags, nästan passande för en riktig Universalklassiker från 1930-talseran med Bela Lugosi i nån biroll: Alison Lohman är långivare på en bank, och när hon för att få guldstjärna av chefen nekar en knotig zigenargumma uppskov med hyran får hon en förbannelse på sig. Detta efter att hon blir attackerad i parkeringshuset i en scen som är en av de mest påträngande, kladdiga och äckelroliga jag sett. Sen krämar Raimi på, och det blir Evil Dead-stämning, med flygande ögonglober, tandlösa kacklande demonkäftar och illgröna sprutspyor. Förbannelsen ger Lohman tre ynka dagar att leva innan hon åker ner i helvetet... går den att stoppa?
Apropå gamla Universalskräckisar så är alltså även skildringen av romer på en häpnadsväckande risig 1930-talsnivå, tyvärr. Kan man överse med det har man en herdestund framför sig. Raimi har ansträngt sig för att vrida upp till 11 så fort det går, och det är väl egentligen bara Bruce Campbell som fattas (han var för upptagen med Burn Notice för att vara med).
SPLINTER (2008)
Ett ungt par ska ut på en mysig campinghelg men blir kidnappade av en beväpnad och svettigt desperat white trash-snubbe med sin hålögt abstinenshuttrande flickvän i släptåg. Kvartetten får slut på bensin, tvingas stanna på en övergiven bensinmack och blir hjälplöst fast, för utanför glasdörrarna väntar något oerhört mycket värre… Och en klassisk inledning på en kidnappningsthriller övergår i en geggig och rätt så underbar monsterfilm. Sam Raimi-protegén Toby Wilkins Splinter är kort och effektiv: åttiotvå tajta minuter, inga onödiga utvikningar, en liten ensemble på bara sex skådespelare där de flesta är halvbekanta tv-fejor (i rollen som psykot ser vi Shea Wigham, Nuckys bror i Boardwalk Empire). Den är oerhört spännande på sina ställen, och ransonerar med CGI-inslagen på ett trevligt sätt – den gamla klyschan om att begränsad budget brukar främja kreativiteten stämmer bra här. I stället för datoranimationer är det gummi, kladd och slemmiga ljudeffekter, och ett monster som påminner en hel del om John Carpenters och Rob Bottins mäktiga shapeshifter i science fiction-klassikern The Thing. Med de knakande, knyckiga, torra lederna hos den vanvettigt läskiga spindelkvinnan i Ju-On: The Grudge. Burr!
THE HOST (2006)
Amerikansk dumpning av miljöfarligt avfall i floden Han i Sydkorea leder till att ett gigantiskt vattenmonster muteras fram, och när besten tar sig upp till ytan och rövar bort en liten flicka måste hela hennes brokiga familj kämpa för att hitta henne igen. Bong Joon-ho (Thirst) struntar i att visa sin best lite i taget som genren bjuder utan krämar på i full närbild från start, och det bjuds på gloriös monstermassaker. Förutom att vara mästerlig monsterskräckis och effektiv b-film är The Host också charmig slapstickkomedi, konspirationsthriller och ömsint familjedrama pepprad med effektiv samhällskritik och några härliga kängor mot Sydkoreas kompisar USA.
SLITHER (2006)
James Guardians of the Galaxy Gunns regidebut är en härligt geggig hyllning till alla de monsterfilmer och b-skräckisar han växte upp med. En meteorit landar utanför en liten håla nånstans i Södern. Ur kratern kläcks en slemmig larv, som tar stans starke man Grant Grant (en skräckinjagande Michael Rooker med rakad skalle och pilotbrillor) i besittning, muterar honom å det grövsta, och sen betar av resten av befolkningen på väldigt kladdiga och otäcka sätt.
Det är en smart mix av The Blob, Tremors, Cronenbergs Shivers, Romeros zombietrilogi och ett gäng andra skräckfavoriter. Gunn skriver kärva och roliga oneliners och slösar ingen tid på något ovidkommande. Specialeffekterna är trevligt nog mer gummi och klägg än CGI, och för gorehounds blir det fest när Gunn slaskar på rejält med blod, slem och mutationer. Och mitt i alla groteskerier och saftiga headshots finns en tragisk love story mellan Grant och hans förtjusande fru, spelad av den som vanligt briljanta Elizabeth Banks. Och för Firefly-fans blir det fest eftersom Nathan Fillion är med. Kläggfest!
FRANKENWEENIE (2012)
Långfilmsversionen av Tim Burtons kortis från 1984 är ett gloriöst snyggt stop motion-kalas, rena gottepåsen för alla Burton-fans. En svartvit hyllning till Frankenstein och de andra monsterskräckisarna från Universals gyllene (eller snarare gotiska) 1930- och 40-tal, där både mumien, Igor, Dracula och många andra passerar revy i mer eller mindre tydliga hommager. Vad bjuds det på mer? Jo detta: en sinister NO-lärare modellerad efter Vincent Price och med röst av Martin Landau som plockat med sig sin tjockaste Bela Lugosi-brytning från Ed Wood; Tim Burtons säregna figurer, med mörka ringar under de stora emo-ögonen; urmysig musik av Danny Elfman; spikraka suburbia-gator, bulliga bilar, perfekta femtiotalshem som döljer skvallriga grannar som snabbt förvandlas till fackelbärande lynchmobb, precis som i Edward Scissorhands... och en härliga monster movie-final, med passningar till både japansk katastroffilm och Gremlins. Mysfaktor: hög!
CORPSE BRIDE (2005)
Vad fasiken, vi tar en till Burton! Vore nästan tjänstefel att inte plocka med Corpse Bride nu när den finns att strömma. Victor Van Dort (Johnny Depp) och Victoria Everglot (Emily Watson) är två timida ungdomar som tvingas in i ett giftermål av sina pengahungrande föräldrar – men av misstag gifter sig Victor med ett spöke (Helena Bonham-Carter) och slits mellan de levandes värld och dödsriket. Eftersom det är en Burton-film är »den andra sidan« avsevärt festligare än den svartvita, kantigt expressionistiska och kravfyllda människovärlden, med muntra skelett, röjigt barhäng och frejdig New Orleans- estetik. Dockdesignen är helt underbar, stilren och samtidigt skruvad – varje figur har designats efter sin karaktär och pinnsmala Jack Skellington-lookalikes samsas med paddlika små gubbar och snipiga damer med skyskrapshöga frisyrer. Mästerligt.
DAWN OF THE DEAD (2004)
Zach Snyders remake av Romeros zombieklassiker från 1978 är något så sällsynt som en nyversion som faktiskt är snäppet bättre än originalet, och dessutom bjuder på en strålande Sarah Polley i huvudrollen. En blodig, spännande och riktigt tajt zombiefilm med hjärtat på rätta stället och de svartsynta skämten på rätt plats. Det sparas inte på blod och hjärnsubstans (flera zombies hasar sig påpassligt upp framför ljusa väggar precis innan de tar emot de nödvändiga huvudskotten) men också små diskreta detaljer som förhöjer stämningen (som att Bobby McFerrins »Don't Worry, Be Happy« spelas i muzakversion på högtalarsystemet när våra hjältar på flykt bryter sig in i shoppingcentret första gången). Precis som i originalet samlas överlevarna nämligen i en övergiven shopping mall bara för att upptäcka att zombiesarna flockas vid de stängda glasdörrarna – ty i den lilla smula som är kvar av de odödas intellekt finns diffusa minnen kvar av hur livet var innan, och deras instinkter säger åt dem att fortsätta konsumera. En isande tidskommentar av Romero som återanvänds rakt av med gott resultat. Bonus: Ty Burrell från Modern Family som sarkastisk och rolig ärkecyniker.
30 DAYS OF NIGHT (2007)
I den lilla staden Barrow i Alaska förbereder sig invånarna för den årliga 30-dagarsperioden då det är konstant natt. Just det här året blir lite speciellt eftersom en grupp vampyrer gör ett vältajmat besök, utan att behöva oroa sig för jobbigt solljus... Det blir upp till stadens sheriff (Josh Hartnett) och hans ex-fru (Melissa George) att styra upp situationen. En svinigt snygg, atmosfärrik och mycket blodig vampyrfilm med kalasbra skådisar: till och med den så stele Hartnett är bra, och Danny Huston gör en lika pretentiös som ruggig vampyrledare.
Alla filmerna finns att strömma på Netflix – klicka på titlarna.