Nej, årets bästa pilot är inte Gotham eller Marry Me. Det är faktiskt Scorpion på CBS som knockar den stenhårda amerikanska genre-basebollen ut i omloppsbana. I måndags sändes episod 6 i USA och serien har precis börjat gå på ITV i Storbritannien.
Piloten är så euforiframkallande helgjuten att jag blir matt. Ett kraftprov och en känslomässig berg-och-dalbana. Den borde – måste! – användas som läromedel på manus-workshops över hela världen.
Är man svag för äventyrliga gäng av kriminella, godhjärtade problemlösare – Breakout Kings, Leverage och förstås hela Ocean’s 11-franchisen – kommer man att älska Scorpion. I centrum ser vi en grupp extremt intelligenta människor (IQ 197 hos ledaren Walter, precist spelad av Elyes Gabel) som får en möjlighet att, i stället för att hustla och bustla, arbeta för den goda sidan, personifierad av stålögda agent Cabe Gallo (Robert Patrick i högform).
Men, problemet för en tv-älskare i sina bästa år är precis samma sak som styrkan all procedur-tv har gemensamt: dramatiken är helt uppbyggd kring klichéer.
Det är en paradox. Vi, tittarna, skiter faktiskt i actionsekvenserna. Vi vill ha mer relationer, och mer karaktärsteckning, mer av varje persons kamp med sina små stereotypiska egenheter.
I varje avsnitt av Scorpion lär vi känna det här grovt skurna pappfigurerna lite mer – en bra sak. Men jag är inte nöjd. Jag är fan förvirrad.
Jag har i hela mitt liv älskat action-tv och procedur-tv. Och piloten är, kanske inte nydanande, men så genomarbetad, helgjuten och euforiframkallande att jag blir matt. Ett kraftprov och en känslomässig berg-och-dalbana. Den borde – måste! – användas som läromedel på manus-workshops över hela världen. Anslaget, den raka, snabba teckningen av huvudpersonen och hans kvinnliga servitris-sidekick, den stegrande intensiteten, hur man får höga production values att se ännu högre ut, att det genast finns utrymme för en skvätt gråt och sedan, ovanpå allt detta, ett makalöst flygplatsrunwayklimax som utmanar självaste Bruce Willis »Yippee-ki-yay motherfucker«.
Jag är väldigt imponerad.
Men det var piloten.
Sedan känns det plötsligt tamt och mekaniskt i de följande avsnitten. Klichéefigurerna spelas helt okej av ensemblen – relationer blomstrar, människor förändras – men jag är missnöjd, vrider mig rastlöst med laptopen i knäet. Serien ger mig inte det där behovet av att få mer.
Vad gör Law and Orders dåligt filmade dussinscener och Breakout Kings stillastående stereotypiska karaktärer bättre än Scorpions lyxiga, välskrivna fyrverkerier till avsnitt?
Det är väl inte jag som har förändrats?
Nej, det måste tillsättas en utredning i Storyville, CA, US of A. För det är fan en skam att jag inte är mer uppspelt över detta.
Fyra bra
- Kompetenta karaktärer, i flera fall spelade av nästan överkompetenta skådisar.
- Piloten, vid gud, se den.
- Känsloregistret. Vi förflyttas mellan hjärtnupenhet och aggressioner och tillbaka inom sekunder.
- När vi ändå talar om stereotyper – Happy Quinn (Jadyn Wong) är den coolaste mekanikertjejen sedan Kaylee Frye i Firefly.
Fyra dåliga
- Vidrig stelhet i manus i avsnitten efter piloten.
- För mycket tonvikt på actiontrådarna i intrigen.
- Tenderar att bli mycket »talking heads« när genierna ska förklara allt för varandra och alla andra.
- Övertydlighet när genierna ska förklara allt för varandra och alla andra...
Scorpion går på CBS i USA.