I genren »vi hjälper vanliga människor med deras skämmiga problem« har turen nu kommit till olyckliga par – med den icke oväsentliga skillnaden att Ska vi göra slut?-programledarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson inte har någon utbildning eller kompetens på området. (Inte för att jag tycker att Anna Skipper hade någon legitim kompetens på området, men ändå.)
De är förstås också medvetna om att det är en given invändning, och börjar programmet med att påpeka att de inte är parterapeuter, bara »djupt fascinerade« av relationer och den svåra tvåsamheten. Programmet ska vara något slags utforskning av en trend där fler och fler skiljer sig eller går isär, med ingången att vi kanske bara behöver prata lite.
Det är jäkligt känsligt att ta sig an verkliga såriga människor. Vissa bitar känns lite väl mycket Hundra höjdare för ett program om krisande relationer.
Rent instinktivt var jag skeptisk, och fortfarande en bra bit in i första avsnittet satt jag och kisade lite fundersamt. Är det verkligen etiskt att släppa lös glada amatörer så här? Vare sig det gäller den journalistiska produkten eller de faktiska människorna?
Det är jäkligt känsligt att ta sig an verkliga människor och deras verkliga sår, med faktiska konsekvenser, och även om F&F aldrig är raljanta i ord så är det bitar av bildspråket och klippningen som kan kännas lite väl mycket Hundra höjdare för ett program om krisande relationer. I vissa ögonblick är det svårt att avgöra om Nina och Joe valts ut för att deras relation är en bra story, eller för att deras familjer och story är bra femman-tv. En död mamma och stammande lillebror, och en mormor som sörjer alkoholens offer i familjen. Vi filmar manlig biltystnad i sandbrott och på skjutbanan, och vi hänger med flera generationer under såpa-tittande i soffan. (Den inledande scenen där Nina drar en lång obekväm harang om Hem till gården utan att få någon respons kändes lite väl konstruerad. Vi fattar ändå strax att han inte är så pratig och hon är krävande. Eftersom de säger typ det i synk.)
Herrarna hittar avslöjande anteckningar på kylskåpet
Då är det faktiskt en trevlig överraskning att känna att Ska vi göra slut? står sig ganska bra mot de andra »hjälp«-programmen i det att det faktiskt ändå respekterar de medverkande (till skillnad från till exempel Lyxfällan, som jag fick obehagsrysningar av i våras). De får aldrig några syrliga ifrågasättanden eller snorkig voice over, oavsett vad de berättar om sitt liv tillsammans. Filip och Fredrik bara lyssnar, och låter dem prata. (Ibland nästan för mycket; de skulle nästan kunna ta mer plats då och då.) Första avsnittets grepp att tutta ihop familjerna på middag är obekvämt i början och blir sen jättefint – plötsligt vill jag också hänga lite med de här människorna, som innan känts lite störiga. Kanske är det bara att själva inspelningen hunnit hålla på så länge att de blivit mer bekväma framför kameran, eller så handlar det faktiskt om att de börjat fundera och kommunicera lite.
Sedan är det förstås så att i relationer är det ännu mer än i de andra programmen så att det inte går att bara svänga om pang bom för att man har bestämt sig. Det kan fortfarande gå åt helvete några månader eller några år efter uppföljningssoffan. Men kanske har de fått en liten knuff i rätt riktning.
Jag hoppas att Ska vi göra slut? gör som vissa andra produktioner, och också ger paren tillgång till faktisk kvalificerad hjälp. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag egentligen tycker om att kliva in i folks metaforiska sängkammare på det här sättet. Men under omständigheterna är jag förvånat positiv till vad resultatet faktiskt blir. Inte för att jag trodde att Filip och Fredrik skulle vara dåliga, utan för att det så lätt hade kunnat bli så jobbigt.
Här pratar Fredrik Wikingsson med Malou om programmet: