Klas Ingesson är död och omedelbart när jag får beskedet färdas jag 20 år tillbaka i tiden.
Jag minns den där dagen i Rålambshovsparken som det var i går. Glädjen, ruset, hyllningarna, Jonas Therns usla vitsar på scenen, Ravellis dans, Brolins vad det verkade lite påstrukna blick.
Det var vad Klas Ingesson gjorde. Han sprang. Sen sprang han lite till. Och sen sprang han ännu mer, till dess att motståndarna inte orkade mer.
Jag minns också den enda besvikelsen. Kvällstidningarna hade tryckt upp löpsedlar med några av »VM-hjältarna« – närbilder på Ravelli, Brolin, Dahlin, Kennet, Henke – och jag kommer ihåg hur orättvist jag tyckte det var att inte Klas Ingesson räknades in i den kategorin. Jag såg i alla fall inga A3-papper med Klabbes bild på den dagen. Det var på något sätt väldigt talande. Ingesson var en oändligt mycket större spelare än han egentligen fått uppskattning för, man tog inte plats på ett centralt mittfält i nittiotalets Serie A utan fin teknik och speluppfattning, men de flesta kommer ändå minnas honom för det otacksamma slitet som öppnade för de andra, som skapade ytorna för de andra hjältarna på löpsedlarna. Och jag är ju exakt likadan.
Jag har kanske haft större fotbollsidoler än Klas Ingesson, men ingen jag har känt en sådan genuin sympati för. Inte minst eftersom allt det där han stod för – och stod upp för – alltmer blir bristvaror. Och ännu mer nu.
I tider som dessa, när fotboll ibland framstår som en individuell sport och det naturliga svaret på frågan »kan du hjälpa mig?« är »vad får jag ut av det?«, så sprang Ingesson oförtrutet för andra, han kämpade för spelgenierna han hade bredvid sig och slet för laget.
Inte ens när blodcancern satte Klas Ingesson och hans förtvinade muskler i en rullstol trodde jag annat än att han någon gång skulle resa sig igen och göra ännu en uppoffrande djupledslöpning. För det var ju vad han gjorde. Klas Ingesson sprang. Sen sprang han lite till. Och sen sprang han ännu mer, till dess att motståndarna inte orkade mer.
Inte för att det var kul eller snyggt. Inte för att det var glamoröst eller sålde tröjor i Asien. Utan för att det var vad som behövdes för att vinna.
När cancern till slut slog till började Klas Ingesson träna fotbollsungdomar, i hopp om att kunna överföra lite av det han hade i överflöd till en fotbollsvärld som värdesatte andra saker. Det är lika logiskt som det är vackert.
Klas Ingesson blev 46. Fotbollen – och världen – hade behövt honom så många fler år.
