Clik here to view.
Premier League: Manchester City–Manchester United (Viasat Fotboll söndag kl 14:30)
Man ska akta sig för att tala om motgångar för ett lag som ligger trea i ligan och har fotbollsvärldens kanske djupaste skattkista, men det är något med Manchester City som inte ser riktigt lika solitt och självklart ut som när de vann ligan i våras. Insatserna i både Champions League och Premier League, med en förlust mot ett för all del formtoppat, men på pappret ändå kraftigt underlägset, West Ham i helgen, visar på det.
Även om City hackar en aning är det ändå mest småjusteringar som ska göras. Manchester United, däremot, letar fortfarande. Famlar närmast.
Inte minst har man upptäckt än tydligare hur oerhört viktig Yaya Touré är för mästarnas spel. Ivorianen är den som sätter tempot i Citys spel både offensivt och defensivt, det är han som lugnar ned spelet och ger laget andrum när det pressas, det är hans älgande djupledslöpningar med eller utan boll som tillsammans med David Silvas flytande sidledssmygande och aviga instick sätter fart på Citys anfall och skapar ytorna åt Agüero och Dzeko. När Touré, som den här hösten, »bara« ser ut som en av världens bästa mittfältare och inte en osannolik och osårbar superhjälte blir Citys spel lidande. Ingen annan i City, och väldigt få spelare i fotbollsvärlden över huvud taget, kan göra det jobbet på samma sätt.
Dessutom undrar man lite hur Manuel Pellegrini och övriga i klubbledningen resonerade i somras när både Guidetti och Negredo släpptes i väg och Citytränaren bara hade den för all del rätt charmante Dzeko och svårt skadebenägna Agüero och Jovetic kvar som renodlade anfallsalternativ.
City kan å andra sidan gå in i det här Manchesterderbyt med – för första gången på väldigt länge, kanske någonsin – ett slags storebrorskänsla. Även om City hackar en aning är det ändå mest småjusteringar som ska göras. Manchester United, däremot, letar fortfarande. Famlar närmast. Poängen senast mot Chelsea var ett stort steg framåt, men van Gaal har fortfarande ärvt spelare han kanske inte riktigt vill ha, köpt in hejvilt och byggt ett halvfärdigt felbalanserat lag ingen, kanske allra minst han själv, vet var vi har.
Det är här – i den här tuffa perioden då de snart också möter Arsenal – som Uniteds framtid verkligen testas. Står de upp och kommer ut hyfsat hela och rena på andra sidan den kan en av världens största klubbar, trots allt, kanske blicka framåt med viss tillförsikt.
The Championship: Norwich City–Bolton Wanderers (Viasat Fotboll fredag kl 20:45)
Efter sju spelade omgångar ligger Bolton Wanderers trea från slutet och tvingas bygga stora delar av spelet på den pyttelilla, ojämne före detta Liverpoolsnidaren Jay Spearing och hoppas på att anfallaren Jermaine Beckford, mannen med kanske fotbolls-Englands märkligaste karriär, ska kunna lyfta igen. Läget hade kunnat vara enklare för Neil Lennon och Johan Mjällby som tog över tränarsysslan för ett par veckor sedan. Och kanske säger det något om Celtics minskande status om Bolton var det bästa de skotska mästartränarna kunde hitta på marknaden.
Bundesliga: Bayern München–Borussia Dortmund (Eurosport 2 lördag kl 18:30)
Obegripligheten är nog det som fascinerar mest med Borussia Dortmunds till synes väldigt ihållande kräftgång i Bundesliga. Med de allra flesta krisande storlag brukar det ju vara ganska lätt att peka på orsaker, det brukar vara enkelt att identifiera vad som går fel och varför, men med Borussia är det snarare tvärtom – det allra mesta talar ju för laget. Skadade spelare börjar komma tillbaka, nyförvärv har hittat hyfsat rätt in i spelet och i Champions League går allt som tåget. I normala fall skulle det här vara ett toppmöte, och Borussia är ett lag som brukar kunna skaka det mäktiga Bayern, nu kan det i stället bli punkten där Borussia kan sluta tänka på ligatitlar, eller kanske ens CL-platser, och i stället bli tvungna att på allvar börja titta nedåt i tabellen.
Superettan: Hammarby IF–Jönköpings Södra (C Sports Live söndag kl 15)
När man såg helgens 0-0-match mot Gais undrade man om det ändå inte ligger något i Nanne Bergstrands återkommande kommentarer om att hans Hammarby kanske inte är redo för Allsvenskan än. Bajen borde givetvis bara åkt till Göteborg och tagit den där trepoängaren. I stället blir det en ohyggligt spännande slutomgång, där konkurrenterna i Sundsvall och Ljungskile slipper spela under trycket att »alla« vill ha upp lagen i finrummet igen.
Å andra sidan får Hammarby nu chansen att fixa avancemanget på hemmaplan i stället. Inför den där publiken som verkligen håller allsvensk klass. Och väl det.
Serie A: Sampdoria–Fiorentina (C More Fotboll söndag kl 15)
Ibland krävs det inte så mycket. Efter storhetstiden i nittiotalets början – då Roberto Mancini var världens klokaste och vackraste anfallare och Gianluca Vialli hans perfekta och dödligt effektiva straffområdespartner – tappade Sampdoria år efter år under decenniet för att 1999 till slut åka ur Serie A. Klubben studsade tillbaka 2002, men har aldrig riktigt nått tillbaka till tidigare nivåer. Det har blivit Europa League-spel något år och ytterligare någon vända ned i Serie B, men mest har Sampdoria varit ett lag för de trygga, men osexiga, platserna i tabellens mitt, långt från nedflyttningsstrid, lika långt från kampen om toppositionerna.
I juni tog filmproducenten Massimo Ferrero över Sampdoria och gamle frisparksfantomen Sinisa Mihajlovic fick jobbet som coach. Och just nu ligger Sampdoria på fjärde plats. Utan särskilt imponerande spelartrupp eller några superstjärnor. Det är, oavsett hur det kommer se ut i maj, rätt imponerande under en säsong då Milan så smått verkar ha fått upp farten igen och rätt många andra lag åtminstone på pappret verkar ha starkare trupper.
Om Samp varit en av höstens mest positiva överraskningar har Fiorentina i någon mån varit den mest negativa. Eftersom Florenslaget egentligen har allt det Sampdoria inte har och ändå inte riktigt får det att fungera till fullo. Fiorentinas trupp har både spets och bredd. Klubben har lånat smart från brittiska öarna, man har köpt briljant från andra toppklubbar i Italien och fyndat på europeiska storklubbars bänkar. Även med de återkommande skadorna på de tyngre offensiva pjäserna Rossi och Gomez borde Fiorentina kunna sikta uppåt.