»När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon.«
Jag tänker på Astrid Lindgrens ord när jag ser Gunde Svan och Anders Olsson i TV4-programmet I huvudet på Gunde Svan. Vi har hört en del förr om Gundes huvud, tävlingsskallarnas tävlingsskalle. Vi har hört hur han borrade ur stavarna för att tjäna några extra gram. Hur han bet ihop och genomförde ett lopp trots en fraktur i armen. Hur ingenting var omöjligt, inget lämnades åt slumpen och allt kunde förbättras. Jag minns när han var med i Berg flyttar in och visade upp sin skicklighet i snabbduschning: avklädning, dusch och påklädning på en minut och 23 sekunder. Hans oförställda förtjusning över det nya rekordet avslöjade en hel del om fundamentet till hans makalösa idrottskarriär.
Men frågan är om han inte mötte en jämlike i Anders Olsson. Även om Olsson själv, i programmets mest rörande stund, var tydlig med vilka som var de verkligt starka och tjurskalliga i sammanhanget. Men vi kommer till det.
Alla gråter, men Gunde gråter mest. Frågorna snörvlas fram och jag undrar hur många andra programledare som skulle komma undan med ett så distanslöst sammanbrott. Men nu är det Gunde och han går all-in som vanligt.
I I huvudet på Gunde Svan träffar Gunde olika framgångsrika idrottare och utmanar dem på duell i deras egen sport. Senast alltså simmaren Anders Olsson, som efter olyckor och misslyckade operationer är förlamad från midjan och ner. Simningen har aldrig varit någon passion (»Det roligaste med simning är när ett plåster flyter förbi. Då finns det i alla fall något att titta på en stund.«) men träningen hjälpte som smärtlindring och för Gunde berättar han om resan från första Vansbrosimningen till de paralympiska medaljerna och världsrekorden. Temat är tydligt: varje gång någon har sagt »det går inte« så har Anders gett sig den på att motbevisa. Ta exempelvis voltvändningen. En simmare med Anders skada kan inte göra en voltvändning, det sa alla och det säger sig ju självt, man kan inte skjuta ifrån med förlamade ben. Det går inte. Men Anders Olsson hittade ett sätt. Eller när han slet av bicepsen några veckor innan mästerskap. Simma med bara en arm? Det går inte. Men Anders Olsson hittade ett sätt.
Samma skrot och korn.
Kanske är det därför Gunde verkar så avslappnad i programledarrollen. Det här känner han till, här är han hemma och han tar sig an simträningen med sedvanlig entusiasm. Ett klipskt drag av produktionen är att de anlitat fru Marie Svan som extrafotograf. Det ger en ytterligare närhetskänsla när Gunde provar sitt femtioelfte par simglasögon, muttrar över hur svårt det ska vara att hitta några som passar och får en kärleksfull gliring bakifrån kameran: »Det är så där när man är lite udda.«
När Anders Olssons familj berättar om den sju år långa mardrömmen när han var ett hjälplöst vårdpaket bryter Gunde ihop. Alla gråter, men Gunde gråter mest. Frågorna snörvlas fram och jag undrar hur många andra programledare som skulle komma undan med ett så distanslöst sammanbrott. Men nu är det Gunde, och han går all-in som vanligt. Just när man tror att han samlat ihop sig säger Anders det där med att de riktigt starka är frun och sonen, det är de som har kämpat och aldrig givit upp, och Gundes tårar återvänder. Det skulle kunna bli smetigt, men det är fint. Det är Gunde, liksom.
Fint är det också när Anders Olsson berättar om sitt sista stora mål: att ta sig till Paralympics med barnbarn på läktaren. Allt för att kunna blunda vid start och lyssna efter rösten som ropar: Heja farfar!