Clik here to view.
När jag var tio, tolv år hade jag en handfull VHS-band som jag spelade sönder och samman. På ett fanns Hassåtages Släpp fångarne loss, det är vår!, något var fullt av »tecknade pärlor« slaviskt inspelade från Gomorron Sverige och Lilla sportspegeln, hela tre stycken 45-minutersband innehöll en fullständigt uppstyckad version av Some Like It Hot.
Det finns så mycket att älska här, från den brutalt oceremoniella öppningen till andlöst spännande actionsekvenser och egenheten att följa folk bakifrån, gärna med täta bilder på nackar, axlar och bakhuvuden.
Och så hade jag av någon anledning ett enda avsnitt av Miami Vice inspelat. Detta avsnitt handlade, som jag minns det, om tre knarklangande bröder som tog ett helt slummigt höghus som gisslan. Varför minns jag inte. Det var intensivt, stenhårt och slutade otroligt våldsamt. Det var också ganska olikt många andra avsnitt av den stilbildande, glassiga serien – det var minimalt med lyxåk, nattklubbar och musik. Kanske var det därför det gjorde sådant avtryck på mig. Det stack ut. Jag minns att Tubbs sunkade ner sig och låtsades vara uteliggare för att infiltrera höghuset. Jag minns att en av skurkarna bara var ett barn, en grabb utrustad med ett enormt hagelgevär. Och jag minns att John Turturro spelade en av langarna. (Det sista minnet är för övrigt helt falskt, inser jag när jag kollar upp avsnittet – The Maze från säsong 1.)
När Michael Mann skulle göra film av sin gamla tv-serie 2006 reagerade jag inte med min sedvanliga ryggradsskepsis mot att Hollywood skulle göra en ny version på en förlaga jag hade en nära relation till. Inte för att jag brukar stå på barrikaderna och protestera över filmbolags okänsliga övertramp när de gör nyinspelningar av gamla klassiker, men jag stör mig på att inte originalitet premieras, att det gamla skrivs ut ur historien och att allting måste göras enligt high concept-formeln, och bygga på redan etablerade premisser alla känner till – riskminimering av allra mesigaste slag.
Men med Miami Vice var det annorlunda. Om något har Michael Mann, som producerade och skrev på tv-serien men som aldrig regisserade några avsnitt, bara gått från klarhet till klarhet sedan åren då snutarna från Florida dominerade populärkulturen. Och Miami Vice, som visas på SVT1 i kväll, motsvarade åtminstone mina förväntningar med råge. I den uppdaterade versionen följer vi poliserna Crockett och Tubbs (Colin Farrell och Jamie Foxx) som navigerar runt i Miamis undre värld, frekventerar klubbar, pressar tjallare, hamnar i konflikt med FBI och går undercover. Det är svettigt och farligt, ofta ohyggligt testosteronfyllt, och alltid med Manns känsla för nerv, spänning och närvaro.
Visst innehåller filmen longörer och intrigen klarar inte direkt av en tuff granskning – den där utflykten till Kuba känns ju lagom seg – men det finns så mycket att älska här, från den raka, nästan brutalt oceremoniella öppningen till flertalet andlöst spännande actionsekvenser och inte minst Manns, eller snarare hans fotograf Dion Beebes, egenhet att följa folk bakifrån, gärna med täta bilder på nackar, axlar och bakhuvuden. Beebe samarbetade även med Mann på den stilistiskt besläktade Collateral (2004), där deras digitala filmande inleddes. Här renodlas stilen, och hamnar i sitt korniga, oborstade foto någonstans mitt emellan originalseriens koksstinna 1980-tal och vår egen skitiga samtid.