Rätt snabbt fastnar jag i ett så kallat »make it work moment«. Och med »rätt snabbt« menar jag praktiskt taget direkt efter att jag kläckt den, i teorin, fantastiska idén att själv försöka sy kläder som i Project Runway.
Det var nog ett par månader sedan.
Hur skulle jag, som senast sydde en kulpåse i syslöjden för 25 år sedan, kunna göra mina idoler rättvisa? Vad skulle jag sy? Först var jag inne på haute couture.
Project Runway är ett av mina absoluta favoritprogram. Det har allt. Reality som allra bäst. Deltagarna, programledarna, utmaningarna, intrigerna och all denna talang. Lagom elakt, men alltid med fokus på kläderna och personligheterna. Och säsong 13, med final i kväll i amerikansk tv, är en av de bästa.
Med allt detta i bakhuvudetkände jag, antar jag, en viss stress. Hur skulle jag, som senast sydde en kulpåse i syslöjden för 25 år sedan, kunna göra mina idoler rättvisa? Vad skulle Tim Gunn säga? Eller Heidi? Vad hade jag tagit på mig egentligen? Vad skulle jag sy?
Först var jag inne på haute couture, vilket absurt nog kändes helt logiskt då mitt huvud redan var under vattenytan. Hur mycket värre kunde det bli liksom? Ta ut svängarna rejält. Kanske en jumpsuit med pälssläp i neon, eller en smokingkjol för män utan rädsla, aftonklänningar, red carpet worthy. Måste tänka på siluetten också. Street wear, då?
I min iver och stressade lycka råkade sy ihop alla in- och utgångar i linnet… inte så mycket street det heller. Mer åt örngotthållet.
Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det faktiskt. Någonting jag kan ha på mig själv, som jag trivs i. Där jag har lite koll, helt enkelt. Först då lägger sig nervositeten. Projektets pretentioner dalar. Skulle det inte vara kul att göra ett linne, ett riktigt snyggt linne? Street wear/mens wear/casual. Jag skulle kunna åka skateboard i det och Tim Gunn skulle kunna ha det under kavajen när han gör sina hemma-hos-besök.
Skissandet går snabbt. Jag spikar linnet. Två olika typer av randigt i orange och någon slags 
turkos. I stretch. Lite av en dödssynd får jag reda på när jag kommer hem från Ohlssons Tyger. Min sambo, som under en intensiv kväll blir min Obi Wan, skrockar gott åt mitt nybörjarmisstag. Varningslamporna blinkar. Men vad ska jag göra? Alternativet är vit fuskpäls. Jag bestämmer mig för att inte lyssna på min Tim Gu... sambo utan fortsätter med symaskinens gasplatta i botten.
Efter att ha fått mitt körkort alltså. Trådarna ska hit och dit, ibland blir en tråd tre trådar helt plötsligt och ibland försvinner de bara. Och nålen i sig känns livsfarlig och närmar sig fingrarna med hög hastighet. Kommer att tänka på en incident från mellanstadiet då en klasskamrat sydde sig i fingret och fick springa upp till syster med nålen fortfarande fast i fingret. »Fröken«, sa han i chock och tittade på mig. Jag tror aldrig han sydde färdigt sin näsduk.
Innan man på allvar börjar sy ska man helst ha mönstrat upp och klippt ut de bitar man sedan tänkt sy ihop. Jag kör i stället en variant och »kopierar« ett av mina favoritlinnen. Med detta som mall får jag slutligen mina två bitar tyg. En baggis tänker ni kanske? Exakt vad jag trodde också, tills jag började sy.
Till att börja med så ska man inte dra i sitt stretchtyg när man syr, då tyget blir dubbelt så långt 
och veckar sig. Inte helt fel, egentligen, det hade kanske passat som volangsubstitut om utmaningen handlat om att sticka en kjol, men det blir inte så street. Tack och lov löser sig problemet med ett annat problem, nämligen det att jag i min iver och stressade lycka råkat sy ihop alla in- och utgångar i linnet… inte så mycket street det heller. Mer åt örngotthållet. Jag får helt enkelt sprätta upp och göra om.
Till min stora förvåning blir det mycket bättre. Bara efter en timme (eller två, tiden flyger iväg 
med en symaskin i knät) så märker jag av ett avancemang. Och det är 
mycket roligare än tidigare. Det går rentav att backa med maskinen. Läskigast är det dock att våga sy så nära kanten som möjligt, farligt men härligt. Jag är kanske ingen Kini ännu, men väl en Mitchell Perry eller en Sandhya. För övrigt en av de bästa karaktärerna någonsin! Jag tror hon hade gillat mitt linne.
När klockan blivit kvart över midnatt är jag… nästan färdig. Jag finar till mitt plagg, klipper av för långa trådar och stryker det. Plötsligt kommer Tim Gunn in och ropar: »Tio minuter kvar!« Paniken stiger och jag springer runt mellan köksbordet, köksbänken och en stol i hallen. Tills Gunn tar tag i mig och säger:
»Bra jobbat Magnus, see you on the runway.«
Ja du, Tim Gunn, kanske det. Och då kanske jag kan få bjuda på en ny kavaj med ett »Magnus Blomdahl« broderat i guld på bröstfickan. Men först en paus, i alla fall tills att Project Runway All Stars börjar den 30 oktober.
Project Runway går att se på Lifetime. I Sverige sänds det på TV3.