Okej, Renée Zellweger har en historia av offentliga identitetskriser. Så någon form av beredskap kanske fanns, i alla fall i filmvärlden, och inte minst eftersom hon inte verkat vara bekväm i sin kropp, med sin Bridget Jones-persona och sitt, som hon kallat det, »knubbiga ansikte«.
Men ingen kunde vara beredd på detta.
Hon har plastikopererat sig… till en helt annan kvinna.
Jag vill inte moralisera, eller beklaga något å hennes vägnar – jag vet ingenting om bakgrunden, och om hon är lyckligare nu, om hennes tidigare utseende gjorde hennes självbild jobbig, vem är jag att fördöma? I synnerhet som mångårig manlig, heterosexuell biobesökare och masskonsument av sexistisk popkultur.
Det jag spontant känner är känslan att hennes klassiska filmer från och med nu får en ny dimension, ett slags deppigt gråfilter; ungefär som det känns att återse filmer eller tv-avsnitt med Lara Flynn Boyle i sin prime och samtidigt tänka på alla intervjuer man läste om hennes åldrandeskräck, och veta hur hon de senaste åren slitit ut ansiktet med till synes desperata operationer.
Först efter en stunds eftertanke inser jag att deppet till stor del gäller min egen skuld. Min del av den manliga blicken.
Rest in piece, gamla Renée Zellweger. Och må du känna ett ännu större lugn nu, nya Renée.