Ibland händer det att en deltagare i en talangtävling redan från början är så överlägsen röst- och popularitetsmässigt att tävlingen känns avgjord redan från första tonen. Samtidigt är det inte en avundsvärd position att vara i då kraven och förväntningarna snabbt blir olidliga och kan skapa en olycklig tendens där en väljer låtar som en tror publiken vill ha.
Det är i den positionen Andrea Faustini är i. Den 20-årige italienaren har varit bäst från start och fick mig att gråta förra veckan. Han toppar alla popularitetspolls överlägset och är tveklöst den de flesta tycker är bäst. Det betyder dock inte att han automatiskt kommer vinna. The X Factor UK är ett maraton. Det är en lång väg till finalen och det gäller att ha en långsiktig plan där Andrea får visa upp olika sidor och överraska lite samtidigt som kärnan i hans artisteri inte glöms bort. Det är en utmaning, den andra att få folk att faktiskt rösta när de tror att han »redan är säker«. Jag tycker att Andrea är självskriven i finalen, men jag skulle inte bli överraskad om han inte nådde den.
I övrigt denna vecka så har The Voice USA påbörjat sina battle rounds medan The X Factor Australia hade semifinal.
The Voice USA
Luke Wade vs Griffin: Maybe I'm Amazed
Jag är inte så förtjust i dessa dueller då de tenderar att flytta fokus från att lära känna deltagarna, men när det är så här mycket intensitet så funkar det. Luke vann välförtjänt, men vilken kamp!
Taylor Phelan vs Jordy Searcy: Breakeven
Jag tyckte att detta låtval lyfte fram deras röster på ett utmärkt sätt. Jag tyckte Jordy borde ha vunnit då han känns mer quirky, men båda var bra.
The X Factor UK
Jack: Straight Up
Jag gillar Jack och det märks att han får James Arthur-behandlingen att ta kommersiella poplåtar och göra om den i sin egen popform. Dock sjunger han svajigt och hans röst blir lätt lite irriterande.
Andrea Faustini: One Moment in Time
Nä, Andrea toppar inte förra veckans framträdande. Han är faktiskt lite svajig i början, som om han har problem med medhörningen eller att tonarten är fel, men han tar sig rejält i slutet. Då blir dessutom låten härligt gospelmäktig. Jag tror det egentligen bara är bra att han snubblar lite så att folk påminns om att även han behöver utvecklas. Men han kan inte bara göra powerballader. Förra årets vinnare Sam Bailey, som också hade startfältets bästa röst, lyckades tack vare att hon överraskade emellanåt.
Lauren Platt: Flashdance... What a Feeling
Hon snor lite The X Factor USA-deltagaren Drew Ryniewicz version av denna låt. Drew var fantastisk, men även Lauren är bra trots några svajiga toner. Jag får allt större vinnarvibbar av henne. Dock kan inte varje framträdande vara en lugn version av en danslåt. Hon är 17 år för fan, var är det moderna?
Ben Haenow: Jealous Guy
Eh, denna låt gjordes på 70-talet? Hur kan den då vara med när det är 1980-talsema? Aja, den passar Ben riktigt bra. Dock var Paul Akisters version tidigare i säsongen bättre. Ben måste också fokusera sin utstrålning, han har lite sliriga ögon vilket stör i publikkontakten.
Fleur East: It's a Shame (My Sister)
Åh Fleur börjar bli en riktigt stor favorit hos mig. Hon är väldigt mycket Janet Jackson, vilket är ett stort plus. Hon står ut från mängden och bjuder dessutom på riktigt bra rap. Dock, denna låt är inte heller från 1980-talet utan släpptes 1990.
Lola Saunders: Imagine
Men varför göra denna söndersjungna pekoralballad? Dessutom, låten är fan från 1971! Förbjud låten! Vilket som så gör Lola den hyfsat. Hon försöker göra den till sin egen. Dock tycker jag hon fortfarande känns osäker i sin utstrålning. Bara jämför henne med Lauren som känns helt naturlig på scen.
Jay James: I'm Gonna Be (500 Miles)
Ja, Simon Cowell gör verkligen allt för att ta Jay långt från förväntade balladerna som han blev känd för i början. Och det är ganska lyckat. Det låter intressant när denna låt görs långsam. Riktigt bra, faktiskt.
Jake Quickenden: Total Eclipse of the Heart
Den här låten borde Andrea ha gjort. Han kan matcha Bonnie Tyler. Det kan inte Jake. Det blir fruktansvärt platt. Tycker Jake är fruktansvärt ointressant överlag.
Stereo Kicks: The Boys of Summer
När bara hälften av bandet är på scen i början av låten så är det ett tecken på att de är för jävla många. Det blir allt mer löjligt med åtta i ett pojkband. Det är ett åttahövdat monster. Visst, det låter hyggligt, men detta är inget hållbart koncept. För varför skulle soloartister vilja vara med i ett körband?
Paul Akister: If You Don't Know Me by Now
Han sjunger ju fantastiskt, men det här är lite för såsigt när det borde ha varit känslosamt. Han behöver mer spännande låtval där det kan bränna till. Nu blir det onödigt ljummet.
De åkte ut förra gången:
Blonde Electra: Kids in America
Overload Generation: I Kissed a Girl
The X Factor Australia
Brothers 3: Best Song Ever
Åh herregud, de är så jävla töntiga när de ska dansa och hålla på. Det blir bara pinsamt. Stjärnan har hela tiden varit brorsan i mössan. Han behåller alltid värdigheten när de andra ballar ur. Kolla när de gör sin andra sång, Bee Gees Massachusetts, där är de i sitt element. Gruppen går in i finalen som den enda som inte har varit i botten under säsongen...
Dean Ray: The Power of Love
Han gör den inte lika bra som James Arthur gjorde i The X Factor UK, men jag diggar det ändå. Den passar honom verkligen och han gör den med den rätta känslan.
Marlisa Punzalan: Impossible
Hon gör James Arthurs vinnarlåt och hon sjunger som alltid bra, men den passar henne inte alls. Hon blir för skrikig och gapig. Tyvärr.
Reigan Derry: Only Love Can Hurt Like This
Det är lite för skrikigt, men välsjunget och de där jävla gigantiska händerna på scen är ju härligt märkligt. Hade mycket hellre sett henne i final än Brothers 3.
Den åkte ut:
Reigan Derry.