EM-kval: Sverige–Liechtenstein (Kanal 5 kl 20:45)
Det säger givetvis allt om Zlatan Ibrahimovic att han till och med som skadad får all uppmärksamhet under en viktig EM-kvalvecka. För en gångs skull har det dock inte handlat (så mycket) om spelar-han-spelar-han-inte-frågorna, utan om dokumentären. Ibrahimovic – från Rosengård med mer än ett mål sändes dagen innan den där sega, stötvis hyggliga, matchen mot Ryssland och överskuggade allt annat kring det svenska landslaget. Till och med Erik Hamréns trupputtagning med en enda högerfotad högerback, som dessutom varit skadad under hösten.
Att pappa Sefik fick gott om kameratid räckte för att göra veckans Zlatan-dokumentär till årets mest angelägna sportprogram.
Även om det var fantastiskt att se Tommy Söderberg och Henrik Larsson (satan vad bra han kan vara när han är på det humöret) lägga ut texten om Zlatan var det inte en perfekt dokumentär. Röster saknades: Anders Svensson är väl den spelare som spelat under allra längst tid tillsammans med Zlatan, nog borde han varit med? Kanske någon från de tidiga åren i Malmö? Och var det inte lite märkligt att ingen av de spelare som hängt mest kring Zlatan under landslagsåren (Maestro, Chippen, Mellberg) dök upp?
Å andra sidan fick den som säger allra mest om Zlatan, förutom han själv möjligen, gott om tid framför kameran: pappa Sefik. Och det räckte ju långt. Det räckte till att göra Ibrahimovic - från Rosengård med mer än ett mål till årets mest angelägna sportprogram.
Zlatan har varit så överjordisk och overklig att det ibland har varit svårt att se människan bakom spelaren och varumärket. Så mycket har skrivits om revanschlusten och klassresan, Zlatan själv skrev en hel bok om det, och hur de fått honom att ständigt bli bättre att man glömt att ingen, inte ens Zlatan, möter yttre fiender och inre demoner ensam. För Zlatan Ibrahimovic har det alltid varit Sefik som gått bredvid när murar krossats. Hela dokumentären, mellan alla internationella fotbollscelebriteter och landslagskompisar som uttalade sig om huvudpersonens förträfflighet, handlade om det. Zlatans så ovanligt sårbara tacksamhet, Sefiks enorma stolthet - och sorg. För jag har svårt att komma på någon mer hjärtskärande scen än när Sefik berättar att han, på grund av tinnitus, inte kunnat flyga för att kunna se något av sonens mästerskap sedan Portugal-EM-
I de allra flesta fall vill jag att det svenska landslaget ska gå till stora mästerskap för min egen skull, för att det trots allt ger ytterligare laddning till ett VM och EM att ha mitt landslag med. Den här gången vill jag bara att Sverige tar sig till EM för Sefiks skull. Och att landslaget får spela någonstans dit han inte behöver flyga.
Första steget dit är att köra över Liechtenstein. Med eller utan Zlatan.
EM-kval: Estland–England (Kanal 9 kl 18)
Det är svårt att komma på en engelsk förbundskapten som har haft en mer tacksam utgångspunkt än Roy Hodgson. Inte för att han har något särskilt starkt spelarmaterial (det har han inte) eller leder ett landslag med en särskilt stor utvecklingspotential (det har han eventuellt) utan för att inte ens engelsmännen verkar tro på Three Lions längre. Det finns för en gångs skull ingen särskilt stor tro på England, vilket, tillsammans med de nya generösa EM-kvalreglerna, ger Hodgson något engelska förbundskaptener inte varit särskilt bortskämda med – lugn och ro.
Indian Super League: Atletico de Kolkata–Mumbai City (Eurosport 2 kl 15:30)
Vissa saker är bara för absurda och bisarra. Man måste titta.